Jag har läst ett lånat exemplar av Flickor, Pojkar Och Pedagoger : Jämställdhetspedagogik I Praktiken av Kajsa Wahlström. När jag lämnade tillbaks den så ville jag ha den själv men den verkade vara slut överallt. Jag sökte bara på bokhandlare på nätet och inte förrän i torsdags kom jag på att det ju faktiskt finns bokaffärer utanför nätet också! Så ringde jag till Akademibokhandeln här i stan och de sa att de kunde ta hem fler eftersom de redan sålt slut på deras exemplar av den nytryckta upplagan. Genast beställde jag ett par och nu har jag hämtat mina alldeles egna böcker.

Kajsa Wahlström har arbetat med att utveckla ett jämställdhetsarbete på några förskolor och i boken berättar hon om deras arbete. Många exempel från verksamheten men också teori och tankar som gör att det kändes utvecklande att läsa. Jag har läst ganska många genusböcker i höst men detta är den som jag känner att jag vill ge vidare.

I slutet av boken finns ett kapitel som tar upp något som jag tycker är jätteviktigt och som jag försökt propagera för sedan jag blev förälder. Att undvika inte!
De märkte att personalen använde massor av “inte” varje dag. Vitsen med att undvika inte är att då får man istället formulera vad man vill ska hända, vad man vill göra eller vad man förväntar sig att barnet ska göra.
“Lägg inte jackan där då torkar den inte” - “Häng upp jackan så den torkar”
Inte är ett riktigt besvärligt ord att visualisera och det man ser framför sig när man tänker meningen “Stå inte på bordet!” är knepigt nog en person som faktiskt står på bordet.
I boken beskrivs hur de aktivt började leta efter positiva meningar istället när det höll på att komma ut ett “inte”, först under tjugo minuter om dagen, vid frukosten och sen lite mer och att det tillslut var normalt att tala med positiva ordalydelser hela arbetsdagen, både bland personal och barn. Resultat? Konflikterna och tjatet minskade och atmosfären blev trevligare.

Om ni bara vill läsa en bok om genuspedagogik så välj den här! ;)

Jag har nyss läst
Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd.

I boken skriver Svaleryd om sitt arbete med att upptäcka hur man bemöter flickor och pojkar i förskolan/skolan på olika sätt beroende på att de är just flickor och pojkar.

I förskolan ska inte barn behandlas olika beroende på kön. Ett barn som slagit sig ska få vara ledset en stund oavsett om det är en flicka eller pojke. Ett barn som vill försöka göra något svårt ska uppmuntras likvärdigt oavsett kön. De flesta håller nog med om detta men ändå så är det vanligare att en liten pojke som slagit sig får höra “så ja.. det var inte så farligt” och en liten flicka som vill testa stora klätterställning kan få höra att det är för svårt och att hon inte kan innan hon ens hunnit dit.

Genus som begrepp syftar på socialt kön till skillnad från biologiskt kön. Olika kulturer och traditioner formar olika män och kvinnor även om de biologiskt sätt är lika.

Genuspedagogik handlar alltså om att medvetandegöra ens egna föreställningar kring genus och hur det färgar ens arbete med barn. Har mina föreställningar om vad som är kvinnligt/manligt medfört att jag begränsar flickans/pojkens förmågor, egenskaper och intressen till sådant som passar i “mallen”?

Svaleryd ger många exempel på övningar till pedagoger för att jobba med sig själv eller barngrupper för att se traditionella könsmönster. För att bredda vad som är möjligt. Det är inget fel på att vara en liten pojke och vilja bli brandman, men det är fel att förutsätta att alla små pojkar vill bli brandmän.

Jag gjorde massa anteckningar när jag läste boken men som vanligt så skrev jag mest vad jag tyckte och nu kommer jag knappt ihåg vad jag läst eller vilkja briljanta slutsatser jag själv dragit.

Tre saker som jag tyckte var viktiga som jag är ganska säker på att jag läst i boken:
(citaten skrev jag ner i blocket och de är Svaleryds ord)

• Att vänta på sin tur. Ofta så kan man som vuxen låta någon lite mer högljudd gå före turordningen. För att få lite mer arbetsro kan man tänka, men den som får gå före får faktiskt budskapet att sitt behov är viktigare än den som får vänta, och den som får vänta får veta att sina behov kommer i andra hand.

  Det är väl inget fel med att vara lite flexibel försvarar man sig med, men de obeservationer som refereras till i boken visar att det nästan uteslutande var så att det var pojkar som fick gå före.

  “Genom att tillmötetgå och omedelbart behovstillfredsställa pojkar signalerar de vuxna till pojkarna att de har makt, till flickor signaleras att de kommer i andra hand och inte är lika viktiga.”

  Oavsett att det kan uppfattas som en tidsbesparing i nuet är det en vinst för både vuxna och barn att se och lära sig att sin tur inte är beroende av kön, och att alla får lära sig att se andras rätt och att hävda sin egen rätt.

• Att jobba med barns självförtroende kommer att leda till självständighet och självbestämmande. Sjävförtroendet styrks genom att bli sedd och uppmuntrad för vad man är och vad man försöker.
  

  “Om man instället för att uppmuntra och stötta arbetar med att värdera prestationer kommer många barn att bli rädda för att misslyckas”

• Konflikter kring leksaker kan begränsas genom att tillgången till leksaker begränsas. Då kommer istället lekarna att kretsa kring skapande, relationer och konstruktioner.

Även om jag inte jobbar som pedagog så är jag sedan länge intresserad av pedagogik, och jag tyckte att boken var rätt bra även ur ett föräldraperspektiv. Den finns säkert på ett bibliotek nära dig!

I läsarfrågan tidigare så tog jag upp en bok som betyder mycket för mig, nämnligen “EQ för föräldrar” av John Gottman.

Jag ville skriva lite mer om den för jag tror att fler föräldrar behöver fundera över vad de tycker om sina barns känsloliv.

Personligen så tycker jag att både barn och vuxna har rätt till alla sina känslor. Det är inte farligt att vara arg eller ledsen. Däremot är så klart inte alla beteenden tillåtna.
Jag skulle inte vilja uppfostra henne till att man bara ska vara glad, men jag har märkt att alla inte tycker som jag. Arga små flickor eller ledsna små pojkar verkar vara väldigt provocerande för vuxna ute på stan ibland.

Åter till boken som altså handlar om hur man blir en god emotionell vägledare för sitt barn. Utgångspunkten är att alla tillfällen man får att tala om känslor stärker banden till barnen och hjälper barnet att handskas med sina känslor.

Vägledningen tillsammans med barnet sker i fem steg.

1. Föräldrarna uppmärksammar barnets känsla.
2. Ser känslan som ett tillfälle till närhet och vägledning.
3. Lyssnar inkännande och bekräftar barnets känslor.
4. Hjälper barnet att sätta ord på sina känslor
5. Sätter gränser samtidigt som de tillsammans med barnet prövar olika strategier för att lösa det aktuella problemet.

Man får praktiska tips för vardagen och även råd om tillfällen när man inte ska använda sig av emotionell vägledning.

Gottman har sammanställt test för hjälp att avgöra vilken föräldratyp man själv är och för att se vilken emotionell medvetenhet man har. Sedan följer tips om hur man tränar sin egen medvetenhet vad gäller sina egna känslor.

Slutet av boken går igenom olika stadier i barnets liv och den emotionella utveckling som kan förväntas i olika åldrar med tips på hur man kan använda emotionell vägledning i olika perioder av barnets liv.

Just nu känns det som om jag borde läsa om den varje eller vart annat år. Det som jag tagit till mig beror nog till stor del på hur jag förhåller mig till mina känslor just nu och hur gammalt mitt barn är.

Jag fick förmånen att få tänka till över mina böcker nu när jag fick läsarfrågan av Pappablogg. Så efter lite funderingar och överslagsräkning så kom jag fram till följande:

Antal böcker jag äger?
Tillsammans med sambons och dotterns böcker har vi nog kring 600 st.

Senaste boken jag köpte?
“Goda Omen” av Terry Pratchett och Neil Gaiman. Jag såg ett exemplar på bokrean för 25 kronor som jag var tvungen att köpa såklart. Det var min tredje Goda Omen, men jag har ändå ingen hemma. Två har blivit fina gåvor och en är utlånad på obestämd tid. En underhållande bok som jag gärna läser igen.

Senaste boken jag läste?
“Bärnstenskikaren” som är del tre i triologin Den mörka materian av Philip Pullman. Det är en ungdomsbok som verkligen är läsvärd för alla, även om man råkar ha blivit vuxen. Den handlar om två barn från olika världar som träffas i en tredje värld och råkar ut för stora äventyr.Bland annat får man stifta bekantskap med både häxor och pansarbjörnar, en hel massa dödar och några änglar.

Fem böcker som betyder mycket för mig:
Jag har lyckats välja ut några och tre av dem blir faktiskt skönlitteratur.
1. “Hur man älskar ett barn” av Janusz Korczak en stor man och en fantastikt bra bok som enligt mig bör läsas av alla som har med barn att göra.
2. “EQ för föräldrar” av John Gottman.
3. “Syster min” av Barbara Voors. Nu när jag sitter och tittar lite i boken för att se om jag hittar något bra citat att dela med mig av så märker jag att det var alldeles för länge sen jag läste den så den får följa med direkt till sängkanten istället.
4. “American Gods” av Niel Gaiman (Amerikanska Gudar heter den visst på svenska) Det här är någon slags mytologisk fantasy om det finns ett sånt begrepp. Eller kanske inte fantasy alls.. den utspelar sig i vår värld och i vår tid. Så.. Nåja. En bra bok och en jättebra författare är det i alla fall. Om ni inte läst något av Gaiman så spring till biblioteket eller surfa till er favoritbokhandel direkt.
5. “Älskade Barn” av Marianne Fredriksson. Läste den innan jag fick barn och tyckte den var bra. Men när jag läste om den för något år sen så var den plötsligt Jättebra. Den ger mig både tårar och skratt och nu och då kommer jag på mig med att ha lagt ner boken och sitter och funderar över mina egna relationer istället.

Att skicka vidare hoppar jag över för tillfället. Nästa gång kanske jag känner till fem läsare att glädja med en förfrågan.