Dags att börja med vardagsrutiner igen. Försöker göra ett schema. Ett möjligt fungerande ett alltså. Annars är det lätt att göra listor men det man planerar ska ju göras också. Typ.
Bitvis.

Fast en hel del fungerar faktiskt. Går upp, äter frukost, startar en maskin, plockar lite, klär på tre personer, går ut, går in, fixar mellis… Försöker få så fasta tider som möjligt med maten. Ritar litegranna efter lunch.
Jag kanske redan har ett schema?

Det ska inte vara för fast och inte för löst. Med plats för livet liksom. Kvalitetsarbete innebär ju ständigt ifrågasättande kring rutiner, kan detta göras smidigare, bättre? Hur kan man undvika det där trasslet?

Nu måste ju inte allt vara perfekt. Bara tillräckligt bra.

Men nu har jag ju glömt bort tvätten igen, och det är dags för lunch snart… och inte har jag gått ut ännu.

På Öppna Förskolan förra veckan så var jag den jobbiga, stelbenta mamman lite också. Jag som alltid är så vaksam på vad andra säger till mina döttrar gick själv i fällan. (Klart att det inte var första gången) Men jag är väl lite mer otränad på pojkar, om jag ska försöka försvara mig.
För tjejernas del så är andras kommentarer oftast ett av två slag. Antingen säger de åt henne vad hon inte kan och då handlar det om kroppens motorik eller styrka, eller så handlar det om hur fin eller duktig hon är (fast inte duktig vad gäller fysisk styrka då, utan antingen hjälpa-till-i hushållet-duktig eller sköta-om-dockor-duktig).
Nå, Öppna Förskolan då:
En liten pojke gick iväg och hämtade supersnygga stora finskor i vuxenstorlek med klack som han ville prova. Föräldern som satt bredvid mig hjälpte till att få på honom dem. Då slank det ur mig: “bra sätt att öva balansen!” eller något i den stilen, som har med kroppslig förmåga att göra. Pojkens förälder kontrade vant: “du är jättefin i dem där”. Klart att han lika gärna kan få vara fin som ha bra balans! Fattar inte ens hur tanken dök upp och varför orden kom ut. Kan bero på att jag växt upp i Sverige i slutet på 1900-talet. Nåja.

Imorgon ska vi ha besök här hemma av en kompis till äldsta barnet, med mamma och syskon. Kompisen och dottern föddes samma månad och vi gick på föräldrakurs med hennes föräldrar, då när stora dottern var liten. Och som av en händelse har även kompisen nyss fått en lillasyster. Stora flickorna har båda namn på L och de små på A. De har gått på samma avdelning på förskolan och vi brukar träffas på sagostunder tillexempel men vi har aldrig (tills imorgon) träffats utanför evenemang av olika slag. Idag visade det sig att vi bor på gårdarna precis bredvid varann! Så kan det gå.

Idag har vi varit till Öppna Förskolan för första gången på länge. Jag var där lite med treåringen när hon var ny i världen. För tre år sen sådär. Hon hade skoj idag men jag blev fröken tvärtemot så fort jag steg över tröskeln. Hittar bara fel. Men jag ska gå dit några gånger och se om jag kan smälta förtreten. Eller anpassa mig. Eller trubbas av.

Det är inte exakt öppna förskolan jag retar mig på. Eller just de föräldrar och personal som var där. Men det är något med mig när jag träffar ett gäng andra barn-inriktade som gör att jag får taggarna ut. Det är konstigt, eftersom jag är intresserad av hur man är med/mot barn så borde jag ju trivas i såna miljöer. (Men lite trivs jag för jag får ju tänka till och analysera lite.)

Saker jag stört mig på idag:

Att föräldrar talar om sig själva i tredje person. Konstant. “Nu vill mamma att du sitter här bredvid mamma för mamma har fixat lite fika till dig och mamma” typ.

Att vuxna “förhör” barn som metod. “Vad säger hunden?” “Kan du peka på magen?” “Var är taket?” “Ser du pappa?”. Jag har inte listat ut ifall detta är för att de vill/tror att de måste umgås med ungen eller om de bara vill kolla att barnet inte plötsligt fått några minnesproblem.

Att personal och föräldrar gör pysslet/aktiviteten åt barnet. Det är ju inte för att vi vuxna ska få limma paljetter som vi gått dit. Eller?

Missförstå mig gärna. Jag är inte perfekt, jag är både mamma och förälder. Jag gör också ovan nämnda fel (enligt min åsikt fel i alla fall).

Jag tror att ett litet barn är kapabelt att förstå vad den vuxne menar ifall föräldern skulle drista sig till att säga något djärvt i stil med: “Jag vill att du sitter här bredvid mig nu för vi ska fika tillsammans.” I alla fall om man använt olika pronomen i samspråket med barnet tidigare. Det är ju inte helt fel att prata med sitt barn.

Just prata med är ju jätteviktigt. Inte enbart prata till. Samtala. Låta talet ha två riktningar åtminstone ibland och inte bara ösa på med frågor.
Jag tycker utfrågandet har flera nackdelar:
Barnet blir passivt. Aktiverat visserligen, men får inte direkt använda fantasin utan övas bara i barnens otroliga förmåga att försöka vara vuxna tillags, letar snabbt i minnet efter rätt svar.
En annan nackdel är att man inte tränar “riktiga” samtal. Jag tycker ofta att jag stöter på barn som är vana med utfrågningsvuxna och antingen så väntar de på frågoströmmen eller så börjar de själva med resultat att de blir ignorerade. För vad ska man svara ett barn som plötsligt frågar med en uppfodrande min: “Vad säger kossan?”.
En tredje sak, som kanske borde varit den första, är att jag tycker det är jätteviktigt att inte fråga om sånt som man redan vet. Eller att alls ställa en fråga när man bara accepterar ett visst svar. Detta är det jag absolut helst vill sluta med. De gånger jag kommer på mig att fråga saker som jag vet är när jag vill visa att hon kan något som hon inte kunnat förr. Jag stör mig så på att jag vill visa det genom frågor. Bättre då att säga det rakt ut. “Jag blev så glad igår när jag märkte att dottern min kunde skriva sitt namn” eller nått annat. Fast bättre ändå att inte bygga upp prestationsångest och duktighetskomplex. Nåja.

Pysslandet då. På förskolan när treåringen var två år yngre än nu såg jag hur en personal gick runt och ritade med kritorna som de små barnen höll i för att de skulle prestera eller vara aktiverda kanske. Istället för att låta barnen rita själva. Helt galet. Samma sak idag. Personalen på öppna förskolan hade föreberett ett visst pyssel och två stycken treåringar med respektive mamma var först till målarrummets pysselbord. Snabbt tog andra mamman initiativet åt sitt barn. “Stor eller liten?” “Vit eller gul eller grön eller blå?” Barnet valde. Sen skulle personalen bara visa och fixade snabbt ihop barnets figur. Barnet fick en pensel med färg på i handen tillslut och fick måla den färdigpysslade pysselgrejen.
Där har jag lite mer träning i undvikande (jag är inte bara vis utan även ganska lat). Vi kom lite före de andra så jag bad dottern undersöka visningsexemplaret och gissa hur den var gjord sen sköt jag lådorna med matrial lite närmare så att dottern kunde välja själv. När det var dags att klippa piprensare som jag “lät” henne vika själv (vågat va?) så gav jag henne saxen så hon fick klippa själv (vid det här laget reste sig personalpersonen upp lite, beredd att gripa in så jag sa till dottern “Det är rätt hårt..” “jag är superstark” sa hon och klippte.)
Vid det laget hade den andra treåringen redan hunnit nästan färdigt (utan att själv röra pysslet) och fick en pensel att måla sin grej med, tappar sedan intresset och går iväg. Personalen har då tagit fram mer pyssel åt sig.

Varför är jag emot detta så. Fröken tvärtemot. Det är väl kul att barnen får väl-limmade saker med rätt proportioner? Får prestera och känna sig duktiga? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att det är viktigt att barnen får förtroende att göra själva. Att de får lära sig tillexempel hur man tar färg på penseln, hur man använder sax och hur man städar bort. Att de får använda fantasin och hitta på ett sätt att lösa uppgifter som tillexempel göra en snögubbe av flörtkulor. Att resultatet får vara det som barnen gör. Att sen snögubben inte ser exakt ut som på film kan lämnas därhän. Men det är ju också bra om vi vuxna pysslar vid sidan av barnen eller tillsammans med barnen. Då kan de ju lära sig massa olika metoder och bruk helt naturligt.

Men i övrigt har det varit en rätt bra dag. Jag har rensat vattenlåset under slasken och fått nyttiga lektioner i föräldraskap. Samt varit på teater men det är en helt annan historia.

Det blir inte så mycket skrivet om föräldraskapet numera. Det jag vill skriva om berör ofta liksom lite för mycket. Jag klarar liksom inte att skriva om personligare än vädret nuförtiden. Illa.
Varför är det så?
Jag vet inte riktigt.

Eller, jag har en teori om att jag ägnar min koncenaration på att försöka att inte fokusera på irritationer och det är svårt att märka det som bara flyter på och inte irriterar. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om dagen om vad andra föräldrar gör för fel, men hur kul skulle det vara?
Jag skulle vilja skriva ett inlägg om dagen om vad jag gör för rätt men har inte matrial nog tror jag. Hå hå ja ja.

Håller på att läsa en bok från sjuttitalet som heter Aktivt Föräldraskap. Jag har läst den förut men tyckte att det var på tiden igen då det aktiva föräldraskapet till en treåring kan behöva lite ny input.

Jag slås återigen av den uppenbara, självklara visdomen i boken. Tillexempel att känslan av att vara accepterad gör att vi kan växa och utveckas. Att den känslan är som god jord som gör att fröet kan växa och bli en blomma. Även om vi känner att vi accepterar det barnen gör eller säger är det inte självklart att barnen uppfattar det så om vi inte aktivt visar accepterandet genom ord och handling eller genom att avstå från ord eller handling. För genom att oefterfrågat hjälpa till visar man ju också att det du gjorde inte var riktigt rätt i mina ögon.

För en treåring är ju dessutom just detta att fixa saker själv och att få bestämma saker själv en otrolig drivkraft.

Jag ska försöka tänka mer på detta. Inte bara med dottern, även andra gillar helt säkert att känna sig accepterade. Jag är nog lite snar att lägga mig i ibland. Och dålig på att säga till folk att jag tycker om dem. Dålig på att åka till London och hälsa på, dåligt på att kommentera trevliga bloggare som jag läser hos (eller via bloglines). Dålig på att förmedla till mamma när jag håller med.
Bra när man hittar så många förbättringsområden på en gång va? :)

Jag är trötter. Gör jag lite mer än jag orkar så måste jag vila oproportioneligt länge. Igår tog vi en promenad i skogen, dottern och jag. Uj uj uj. Ett tag undrade jag hur vi skulle kunna komma hem, fast som längst var vi kanske 250 meter från ytterdörren. 250 myggor var det runt mig hela tiden också. Sen åt vi vattenmelon och jag var utslagen ett långt tag. Jag orkar liksom inte. Och jag ska vara gravid i flera månader till!

Idag har jag städat handfatet och hittat en fyrklöver. Räcker det som dagsverke tro? Kanske, eventuellt ska jag lösa lite korsord också.

Dottern är så finurlig nu. Den dagen vi bakade tillexempel, då hade jag ätit frukost iförd semesterstassen: T-shirt och trosor. Sen nämde jag baket och hon ville börja på en gång men jag sa att jag inte ville baka i trosorna. “Men vi kan ju baka här på bordet istället” konrade hon snabbt. Mmm… det är precis såna ordvitsar jag får lite extra energi av och då gick ju bakandet rätt lätt. I byxor, på bordet ;)

Den kvällen låg vi och skulle somna, jag låg bredvid henne och vi pratade om dagen. Jag hade varit rätt pigg (lyssnat lagom på kroppen antagligen) och vi hade gjort lite olika mysiga saker och jag hade behållt tålamodet. Jag frågade om olika saker. Om hon varit arg över något, glad, ledsen och sen om hon kunde säga något som hade varit jättebra med den här dagen. Hon svarade direkt att det bästa är nu, att ligga här och klappa dig. Då slutade jag fråga, för säkerhets skull. Jag har nämligen ingenting emot att vara det bästa på dagen.

Nu har jag ju tjatat lite om mitt arbete med examinationsuppgiften en del. Jag sitter och filar lite med det varje dag, men det är svårt för jag har inte så mycket obruten tid utan jag blir störd ganska ofta, plus att jag ju har annat jobb som jag håller på med om dagarna.

En annan svårighet är att detta ska bli rätt kort, 5 eller 6 sidor hade de tänkt sig, och kursen är en 5 poängskurs på B-nivå. Jag har väldigt svårt att begränsa mig och ändå få ihop det. Det är så lätt att gräva ner sig i nått litet istället för att hålla siktet på att få ihop allt och hålla sig inom begränsningen.

Jag skrev ihop lite om varför jag ville inrikta mig just på språket för att ha något att gå tillbaka till när jag märkte att jag börjar beskriva hela världen. I själva arbetet kan jag ju inte skriva massa lösa tyckanden så därför var det också skönt att få tycka av sig lite i det lilla dokumentet. Typ så här tänkte jag när jag valde ämnet:

Den vuxnes förväntningar på krav och möjligheter för pojkar respektive flickor styr förhållningssättet till barnen. Även om vi uppfattar det som att vi har samma eller lika mycket krav och förväntningar på båda könen.

Vad gäller språkstimulering ger detta att språket vi använder mot pojkar i regel är mer ”actionladdat” (gör si eller så, spring snabbt, tänk inte mer på det, kör igång, kämpa på) medan flickor ofta får ett språk riktat till sig rikt på känslor (undantag då möjligtvis arga och förorättade känslor), meningar som uppmuntrar till dialog, medkännande och tolkande, samt språk som begränsar deras självtillit (det kan vara farligt, det är för svårt för dig, du är för liten, akta dig).

Senare får vuxna gå i familjeterapi för att de inte når fram till varandra och böcker om att förstå det andra könets språk blir bestsellers.

Det kommunicerande livet börjar tidigt. Jag inbillar mig att redan i magen så talar bebisen och familjen med varann genom sparkar från bebisen och ömma buffar utifrån, man pratar och sjunger för magen. Det nyfödda barnet söker bröstet - får lite hjälp, känner sig kall och gnyr - får en varm filt, värjer sig för alla intryck - får hjälp att somna. Jag har mött föräldrar och förståsigpåare som säger att barn inte kan kommunicera det första året. Jag anser att även ordlös kommunikation från barn ska lyssnas på och bekräftas.

I min drömvärld skulle alla barn få höra och få använda ett rikt språk. Lära sig att beskriva omgivningen och sitt inre med så många ord och ordklasser som möjligt. Lära sig lyssna på andra, kompromissa, säga ifrån och sätta ner foten oavsett vilken person man är. Alla måste inte gå runt och skriva poesi på väggarna men jag tror att ju vidare språk man har fått med sig från början ju mindre frustrationer kommer man råka ut för i skolan och vuxenlivet. Man kan göra sig förstådd och förstå andra. Kanske framför allt också förstå sig själv.

Sambon gjorde mig uppmärksam på en länk till en artikel om att vissa skolor i USA inser det otroligt farliga i att leka. De glömmer bort att det också är otroligt mer utvecklande, lärande och stimulerande än det är farligt. Jag anser att saker man bygger för lek kan man gott säkra upp så bra man kan. Kontrollera så att gungställningar inte är murkna och att det inte är vassa skruvar som sticker upp i rutchkanan.

Men spring för allt i världen! Klättra! Hoppa! Stanna upp och kolla var myran tar vägen! Kryp in bakom stenen och kika lite under mossan!

En favorit som jag har är författaren och pedagogen Janusz Korczak. Han skriver i boken Hur man älskar ett barn (som du som har barn eller arbetar med barn eller föräldrar borde bläddra lite i tycker jag! ;) ) om barnens rätt. I del 1:37 har han skrivit så här:

Jag har funnit tre grundläggande rättigheter , men det kanske finns flera:

1. Barnets rätt till sin död.
2. Barnets rätt till den dag som är.
3. Barnets rätt att vara som det är.

Man måste känna barnen väl för att kunna göra så få misstag som möjligt när man värnar om dessa rättigheter. Misstag kan inte undvikas. Men bli inte förskäckta: banet självt kommer att med förvångansvärd vaksamhet rätta till misstagen så länge vi inte försvagar barnets mest värdefulla färdigheter - och starka försvarssystem.

Sen har han själv lagt till att han senare kommit fram till att barnets främsta rättighetet är rätten att uttrycka sina tankar och att aktivt delta i de bedömnigar och domslut som gäller dem själva. När jag läste detta första gången så reagerade jag starkt över “barnets rätt till sin död”. Hur menar han då tänkte jag.. men svaret kommer när man fortsätter läsa boken. Jag forstätter citera lite från del 1:40.

Av fruktan för att döden skall ta barnen ifrån oss, berövar vi barnen livet; för att vi inte vill att de ska dö låter vi dem inte leva.

Det här tycker jag är viktigt som förälder. Att inte alltid sätta sitt barn före sin egen tur eller att tvärtom alltid låta barnets tur komma sist. Att kunna turordning och att både kunna hävda sin och andras rätt till “sin tur” är jättebra att kunna inför vuxenlivet.

Om man vill dämpa sitt eget behov att att genast lösa det ivrigaste barnets behov kan man ta den som har sin tur i handen medan man säger till den ivriga att “Nu är det N’s tur och sen är det din tur.”

Eller om någon annan vuxen försöker störa din dialog med barnet så kan man faktiskt säga att “jag är mitt upp i ett samtal här”.
Barn, enligt den uppfattning jag fått, tas inte på allvar som individer och vuxna har inget emot att bara börja tala rakt över barnets prat. Det är ju en av härskarteknikerna det, att ignorera den “svage”. Att en vuxen som sitter och pratar livsmysterium med ett barn sitter egenligen ensam.

Vissa saker måste gå före turordningen såklart. Livsfarliga saker naturligvis, ett litet barn som är kissnödigt och inte kan få upp knappen kanske kan få lite hjälp också.

Jag är dålig på detta. Men jag tycker det är viktigt i alla fall. Min tur. Din tur.

Jag har nyss läst
Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd.

I boken skriver Svaleryd om sitt arbete med att upptäcka hur man bemöter flickor och pojkar i förskolan/skolan på olika sätt beroende på att de är just flickor och pojkar.

I förskolan ska inte barn behandlas olika beroende på kön. Ett barn som slagit sig ska få vara ledset en stund oavsett om det är en flicka eller pojke. Ett barn som vill försöka göra något svårt ska uppmuntras likvärdigt oavsett kön. De flesta håller nog med om detta men ändå så är det vanligare att en liten pojke som slagit sig får höra “så ja.. det var inte så farligt” och en liten flicka som vill testa stora klätterställning kan få höra att det är för svårt och att hon inte kan innan hon ens hunnit dit.

Genus som begrepp syftar på socialt kön till skillnad från biologiskt kön. Olika kulturer och traditioner formar olika män och kvinnor även om de biologiskt sätt är lika.

Genuspedagogik handlar alltså om att medvetandegöra ens egna föreställningar kring genus och hur det färgar ens arbete med barn. Har mina föreställningar om vad som är kvinnligt/manligt medfört att jag begränsar flickans/pojkens förmågor, egenskaper och intressen till sådant som passar i “mallen”?

Svaleryd ger många exempel på övningar till pedagoger för att jobba med sig själv eller barngrupper för att se traditionella könsmönster. För att bredda vad som är möjligt. Det är inget fel på att vara en liten pojke och vilja bli brandman, men det är fel att förutsätta att alla små pojkar vill bli brandmän.

Jag gjorde massa anteckningar när jag läste boken men som vanligt så skrev jag mest vad jag tyckte och nu kommer jag knappt ihåg vad jag läst eller vilkja briljanta slutsatser jag själv dragit.

Tre saker som jag tyckte var viktiga som jag är ganska säker på att jag läst i boken:
(citaten skrev jag ner i blocket och de är Svaleryds ord)

• Att vänta på sin tur. Ofta så kan man som vuxen låta någon lite mer högljudd gå före turordningen. För att få lite mer arbetsro kan man tänka, men den som får gå före får faktiskt budskapet att sitt behov är viktigare än den som får vänta, och den som får vänta får veta att sina behov kommer i andra hand.

  Det är väl inget fel med att vara lite flexibel försvarar man sig med, men de obeservationer som refereras till i boken visar att det nästan uteslutande var så att det var pojkar som fick gå före.

  “Genom att tillmötetgå och omedelbart behovstillfredsställa pojkar signalerar de vuxna till pojkarna att de har makt, till flickor signaleras att de kommer i andra hand och inte är lika viktiga.”

  Oavsett att det kan uppfattas som en tidsbesparing i nuet är det en vinst för både vuxna och barn att se och lära sig att sin tur inte är beroende av kön, och att alla får lära sig att se andras rätt och att hävda sin egen rätt.

• Att jobba med barns självförtroende kommer att leda till självständighet och självbestämmande. Sjävförtroendet styrks genom att bli sedd och uppmuntrad för vad man är och vad man försöker.
  

  “Om man instället för att uppmuntra och stötta arbetar med att värdera prestationer kommer många barn att bli rädda för att misslyckas”

• Konflikter kring leksaker kan begränsas genom att tillgången till leksaker begränsas. Då kommer istället lekarna att kretsa kring skapande, relationer och konstruktioner.

Även om jag inte jobbar som pedagog så är jag sedan länge intresserad av pedagogik, och jag tyckte att boken var rätt bra även ur ett föräldraperspektiv. Den finns säkert på ett bibliotek nära dig!

Den sista tiden tycker jag att allt fler grodor kommer ur min mun. Altså inte såna gröna äckliga tingestar utan otrevliga osanningar som bara kommer. *blurk*

Helt plötsligt hör jag något jag sagt som jag egentligen inte tycker.. eller? På kvällarna maler orden som kommit ifrån mig under dagen, hur uppfattades det? Vad menade jag? Hur kunde jag säga så?

Varför är det så jobbigt med det just nu. Jag skriver inlägg hit och raderar istället för publicerar.

Två möjliga orsaker till detta vet jag. Det ena är att som telefonist hinner man aldrig tala färdigt med sina kollegor. Aldrig.
Man hinner säga en halv mening och sen några minuter senare kanske man hinner säga slutet på den, ifall man kommer ihåg vad man hade tänkt säga. Efter några år känns det som att frustrationen över allt osagt pyser och fräser i kroppen och allt vill ut så fort som möjligt, då blir det bara fel. Om man försöker koncentrera vad man tycker om uttrycket “trotsåldern” i en mening som tar max fem sekunder att säga så blir det någon hemsk klyscha som sen får hänga oförklarad och oemotsagd tills nästa lucka, men då kanske någon annan vill berätta något och på natten tänker jag tillbaka på vad jag sagt. Eller vad jag tror det andra hört. Hemskheter. Nu ska jag i alla fall börja på ett ställe där man ibland kan fika tillsammans och ta lunch tillsammans. Det är skönt.

Det andra är att efter att jag blev förälder så kommer mycket folk, kända och okända fram och säger massa konstigheter till mig. Som jag sen går och irriterar mig på, och sen börjar jag fundera på om det jag säger i förbifarten slår lika elaka rötter i andra. Exempel från verkliga livet: Nyblivna mamman och pappan träffar en äldre bekant. Denne vänder sig till mig (mamman) och frågar/kommenterar nått i stil med “Kommer du verkligen ihåg något från när du lekte med dockor nu när du väntat så länge med att skaffa barn, kommer du ihåg hur man sköter om?”
Flera okända har kommit fram och frågat om det är en flicka eller pojke, och sen när jag stillat deras nyfikenhet så har de bara gått sin väg, det var altså ingen upptakt för att få till ett samtal eller så.

Mycket märkligt ska man få höra men hur mycket mer märkligt har jag inte sagt?

Vi har nu och då under bäbistiden kört blöjfritt. Med det menar jag inte att hon har fått ligga på en filt och luftat rumpan av och till, utan att vi har aktivt försökt med hjälp av hennes ansiktsuttryck och lite koll på klockan låtit henne bajsa och kissa utanför blöjan, direkt i toan eller i handfatet.

Vi började inte förren hon var några månader gammal. Då drog jag ändligen den uppenbara slutsatsen att eftersom jag känner på mig att hon strax ska bajsa så kan jag ta av blöjan innan, och spara massa tid med att rengöra hela bäbisen och ofta också lite kläder.

Det funkade utmärkt.

Hon fattade vad hon skulle göra, föräldrarna fattade, åtminstone vad gällde bajset. Kisset fick vi inga signaler från henne om utan ta lite med hjälp av klockan, när vi var kissnödiga eller några minuter efter avslutad amning eller mat-tillfälle.

Jag har kallat detta “hålla fram” eftersom det var det uttryck som mamma och mormor använt. Men nu förtiden så kallas det tillexempel blöjfritt eller EC.

Här kan ni läsa mer om blöjfritt.

Det gick finemang tills hon skulle börja på dagis. Då fick hon vänjas vid att kissa och bajsa i blöjan igen. Det hade hon gjort tidigare också, vi hade ganska ofta blöja på henne men höll fram eller erbjöd henne att sitta på pottan när vi trodde det behövdes. Dagispersonalen var inte pigg på att hålla på med det, vilket jag kan förstå, men det ville inte heller att hon skulle ha tygblöjor, vilket jag inte alls kan förstå. Nåväl, nu till sommaren tyckte vi att det var dags att sluta med blöja på dagis, då hon varit helt utan blöja hemma ett bra tag och börjat kunna känna och utföra helt själv att det var dags att ta en paus i leken, hålla sig och springa till toan.

Dagis har inte varit så positiva. De vill ha helt torra barn eller barn med engångsblöja. Jag tycker inte att man ska ha blöja på ett barn som inte vill ha blöja, och jag tycker inte att en tvååring ska behöva ha hela ansvaret för att gå till toan. Jag tycker att de kan påminna efter maten och innan de går ut.

Nu kom jag från ämnet lite, ämnet var blöjfritt som metod. Jag kan verkligen rekommendera det. Det finns många fördelar tillexempel så sparar man lite tid de dagar då allting flyter, (andra dagar blir det lite mer tvätt eller lite tork av golv). Men framför allt så lär man sig mer av barnens signaler. Små bäbisar har inte bara en möjlig signal som man får intryck av ibland när man läser bäbisinstruktioner. (nöjd bäbis=låt den vara, eller skrik, ta reda på om skrik betyder äcklig blöja, hungrig, trött eller i sista hand kramsugen)

Små bäbisar har och kan massa signaler. Positiva som visar “ja just så” eller “mer mer” eller behovssignaler, slickar lite om munnen “jag är hungrig” eller vift och grimaser som betyder “var är ni” “jag vill ditåt” “nu kommer kisset” “jag är för varm” eller massa andra saker. Om man inte förstår eller inte bryr sig om signalerna till en början så kan bäbisen ta till gråt eller skrik. Hur lång tid man får på sig att försöka tolka beror på lilla individens personlighet, tålamod, tydlighet och dagsform.

Ju fler signaler man letar efter, ju mer samspel man försöker ha, desto mer kommunikation får man. Det är min teori i alla fall.

När man som förälder struntar i signalerna eller konsekvent reagerar fel på dem så slutar barnet visa och kanske rent av känna dem. Om varje “jag vill kissa” resulterar i en mysig kram och lite senare blöjbyte, så lär sig barnet att kissa i blöjan är rätt melodi. Det är ju ingen katastrof så klart, det finns utmärkta blöjor och situationen i vårat land just nu är sådant att de flesta har råd med blöjor i två-fyra år.

Aftonbladet som gillar nyheter har skrivit om detta här. Men de har liten annan infallsvinkel. “Metoden bygger på det faktum att afrikanska och asiatiska kvinnor redan från första stund kan avgöra när deras bebisar behöver göra ifrån sig, och därför kan hålla barnen ifrån sig.” Jag tycker möjligtvis att metoden bekräftas av det faktumet.

Även i Sverige har man kört blöjfritt förr. Dels helt blöjfritt men sen när man började använda tygblöjor så ville man spara tvätt och höll fram när man trodde nått var på gång. Eller tog av blöjan helt när man var ute. Mina källor till det är samtal med äldre släktingar som jag inte kan länka till.

Jag är såklart stolt över mitt barn, vad skulle jag annars vara? Hon är ju världens bästa! Däremot har jag inte lagt så stor vikt vid utvecklingssteg eller vad det kallas. Jag vet inte riktigt när hon sa första ordet på förståerlig svenska och jag kommer inte alls ihåg när hon började gå. Jag kommer ihåg första tillfället när hon satte sig upp och släppte händerna helt själv och hennes egen glädje då gjorde oss såklart jätteglada.

Jag är oerhört glad över att hon utvecklas och växer normalt, men min kärlek till henne är ju inte beroende av hennes framsteg. Så antar jag att de flesta småbarnsföräldrar känner. Ändå blir det så lätt prat om framsteg och utveckling när man träffas. Folk frågar, kan hon det, gör hon si, säger hon så, och jag uppfattar det lätt som någon slags utvärdering av henne och det tycker jag inte om. Men jag är ju stolt över henne och ibland är det svårt att låta bli att haka på pratet.

En av anledningarna till att jag försöker att inte leta framsteg är för att hon själv ska få glädjas över sina färdigheter. Drivkraften att utvecklas är ju så stark hos friska barn och det är inte mig som förälder det hänger på. Det är inte mina glada tillrop som har fått henne att vilja lära sig gå eller sjunga eller klippa. Det kommer från barnet. Sen är det vi som föräldrar som får ge henne möjligheten att lära sig. Om jag då går och väntar och längtar efter att hon ska klara av tre steg utan att hålla i så att jag kan få föra in det i journalen så blir jag också mer medveten över alla gånger hon ramlar efter två.

Nåväl, jag lever i nuet och har tror inte att jag överlag har försökt att driva fram något hon inte varit mogen för. Men idag..

Nu på morgonen satt vi och ritade lite tillsammans. Jag hade en tuschpenna och ritade lite gubbar och träd på ett papper som hon målade lite på. Sen tog hon pennan och skulle göra prickar. Alldeles för hårt så spetsen blev förstörd.
Jag blev lite irriterad och kastade pennan.
Hon blev irriterad. Jag sa att med tuschpennor får man inte göra prickar hårt, gå och hämta en krita. Då tar hon en annan tuschpenna och börjar göra massor med prickar! Mjukt. Det var bara att svälja förtretet och säga att precis så gör man när man ska göra prickar med tuschpenna.

Då tar hon och ritar en ring med prickar och mun i! Första gången jag ser henne rita ett ansikte, eller nått föreställande. I en hundradels sekund är alla mina föresatser bortblåsta och jag tänker i strid med allt jag velat -
“Detta måste dokumenteras”

Hon är jätteglad över sin gubbe hon med och fyller strax hela ansiktet med svart tusch så att man varken ser munnen eller de fina ögonen. “Neeeej” kommer det över mina läppar. “Rita en till!”

Lätt som en plätt tycker hon och gör en ny. Jag tänkte klippa ut dem och spara men hon vill klippa själv och jag sitter som på nålar.. bara hon inte klipper mitt i som hon brukar och klipper sönder dem. Hon är fortförande glad över sina gubbar och jag bestämmer mig efter lite dragkamp att hon får klippa som hon vill, jag kan ju klistra ihop dem sen för allt i världen.
Jag hämtar ett annat papper att montera lite snyggt på.
Jag klistrar den första och då ska hon absolut klistra den andra. Jag försöker först avleda lite, ska hon få ta bort mitt nöje att pyssla med hennes fina första gubbar, jag är ju jätteglad över dem! ..Ehh.. klart hon ska få klistra sina gubbar vad tänker jag med.. jag biter mig i tungan och låter henne klistra den alldeles snett.

Sen visar hon den för sin pappa och jag vill bara ta den ifrån henne så att hennes färgiga fingar inte ska få förstöra det som jag ändå fortförande tycker är mitt fina dokument över hennes färdigheter.

Hon ger sig inte utan bestämmer att den ska sättas upp på dörren och att hon ska göra det. Jag går med på det men vill inte att hon ska tejpa som hon vill. Efter lite strid i hallen går hon en sväng till köket så jag får sitta och tänka till lite. Det är just sånt här jag inte vill! Ju. Vad håller jag på med? Låt först och främst henne glädjas över sina framgångar. Framgångarna finns för hennes skull, inte för min.

Hon får tillslut tejpa som hon vill. Nu sitter den där, i lagom tvåochetthalvtåring höjd. Så att det passar henne.

Jag är lite irriterad på mig själv men kanske en liten bit närmare vad jag vill vara.

Eller om att dissa andra föräldrar :)

En kommentar från Anna fick mig att surfa vidare till föreningen föräldraskaps hemsida. Där fanns bland annat en text av just Anna om att mammor kritiserar andra mammor så ofta. Det är något jag tänker på, ofta. Med ett sting av dåligt samvete. Jag tar ju hela tiden upp vad andra gör, inte bara mammor då utan föräldrar och alla andra vuxna som har relationer till och kontakter kontakter med barn.
Det är lite kluvet faktiskt, att skriva om det här på nätet. Jag tycker om att observera och prata med andra, det är ingen hemlighet. Men i en text så blir det ju väldigt förkortat och vinklat, ska jag då undvika att skriva om det jag funderar på för att någon annan kanske känner sig utpekad eller kritiserad av att läsa vad jag tycker? Jag har kommit fram till att jag ska skriva.. men jag känner mig hela tiden lite stressad över att jag kanske missuppfattas.

Jag är medveten om att det finns olika traditioner och pedagogiker, kulturer och praktiker. Jag antar att de flesta föräldrar gör vad de anser är bäst för sitt barn. Vissa har tänkt och funderat mer och andra mindre. När man gör det bästa man kan utifrån vad man vet och vad man har möjlighet till, kan man kritiseras då?

Trots allt har jag ibland faktiskt haft lust att gå fram till någon annan vuxen och fråga hur de tänker när de säger si eller så till sitt barn. Det har jag inte gjort ännu, jag är för blyg, eller kanske bara har för stor respekt eller möjligtvis tilltro till andra. Mina diskussioner med mina vänner och mina egna funderingar är mer för min egen skull, hur ska jag göra för att undvika sånt eller för att inte hamna i den fällan. Sen kanske jag nångån får vara en sån förälder som får andra att diskutera lite om vad jag gjort och då kanske de kommer fram till någon smart förbättring i deras förhållande till vardagens alla små och stora händelser.

Bah..

Vad jag än skriver så låter det som om jag är bäst och alla andra lite sämre när jag läser igenom det. Jag tycker att jag är en bra förälder och jag tycker att jag har hittat ett förhållningssätt som jag tror är bra och utvecklande. Däremot så tror jag inte att alla andra förhållningssätt är sämre.

En gång gick jag och handlade strax före 11, precis när dottern är som tröttast och hungrigast och aldrig riktigt är i form. Men jag behövde få handlat så vi gick dit. Hon började protestera på en gång. “Hem nu!” Jag förklarade att jag måste handla några saker och erbjöd lite russin. Hon bara skrek att hon ville hem så jag sa att jag skulle sätta henne i vagnen och skynda mig genom affären. Då kom en tant och böjde sig ner och tog hennes hand. Dottern tystnade. Jag blev lite lättad och tänkte att det är skönt med lite avledning så att hon kommer ur sitt gråtskrik. Då sa tanten “Din mamma blir ledsen på dig när du skriker så och skrämmer tanter”. Jag som redan hade lite hjärtklappning för att jag tagit en sån trött unge till affären blev jättearg på tanten. “Nä jag blir inte ledsen, jag blir arg på tanter som skrämmer mitt barn” fick jag ur mig och drog iväg med vagnen. Skulle jag bli ledsen på henne när jag bestämt att vi ska gå till affären och hon vill hem och sova? Nej naturligvis inte, däremot skulle jag kanske avbrutit det hela när jag kom på vilken dum tid jag gått dit. Gjorde tanten fel? Nja.. hon kanske verkligen blev jätterädd av skrikandet och ville göra nått åt det, det är ju bra och lovvärt.. jag borde ha lugnat ner mig lite och förklarat att det var mitt val att gå till affären och att en tvååring är förliten för att vara ensam hemma. Bett om ursäkt för att dottern skrämt tanten, tackat för att hon kom och avledde gråten men gjort det helt klart att jag aldrig blir ledsen på mitt barn för att hon uttrycker sina känslor.

Nää.. gå fram och säga till folk är nog helt enkelt inte min melodi. Däremot så jobbar jag på att säga till när något korsar min personliga gräns och hjälper såklart mitt barn när jag märker att hon behöver hjälp med sina gränser.

Mitt barn började gråta på lekplatsen. Jag och en för mig obekant vuxen gick dit. Ett annat barn visade med handen “Så här gjorde jag”.
Genast tog den andra föräldern fram sitt arga tonläge och sa “Vad säger man?”
Jag tog min lilla i handen och vände mig sen mot det andra barnet och sa lite tafatt “Ingen får ta hårt i mitt barn” jag hade tänkt lägga till nått i stil med “Va bra att du slutade” men blev avbruten av den andra föräldern som ännu argare upprepade “Vad säger man?” Barnet hade visserligen redan hunnit säga förlåt men det verkade inte som att den vuxne tyckte att förlåtet levererades på rätt sätt. Själv är jag helt ointresserad av framtivngade ursäkter och gick iväg med mitt barn.

Jag blev ställd. Det är i och för sig inte första gången det händer .. så jag borde fundera ut en lämplig strategi för att handskas med såna situationer. Man får inte slå, men förlåt tycker jag ska få vara ett uttryck för uppriktig ånger.

Så hur ska man göra? Det är ju flera aktörer också.. inte så lätt för lilla mig att hålla reda på. Först mitt barn som kanske är rädd och ledset (vilket naturligtvis blir första prioriet). Så finns där en annan vuxen som jag gärna skulle vilja prata med, att inte den ska behöva tro att jag kräver nått av det andra barnet eller tycker att den föräldern är en dålig förälder för att ungen bits eller vad det nu är, men hur säger man nått sånt i förbifarten? Och ifall de ändå tycker att de har en bra strategi,kan man be dem vänta med sitt tvång tills jag kommit ur hörhåll med mitt barn?

Sen finns ju framför allt det andra lilla barnet. Som dels inte kunde stoppa sin impuls att slå eller putta. Som oftast ser uppriktigt förvånade eller förskräckta ut. Som strax efteråt får veta av en arg föräldrastämma att nu ska de minsann säga förlåt, annars…
Då brukar den förvånade, ledsna förvandlas till en upprorisk, arg. Om föräldern vinner maktkampen så förlorar barnet, om barnet själv får komma på/komma ihåg att man kan säga förlåt så vinner barnet och föräldern.

Jag är kanske för petig med ord, inte vet jag, men det är mycket som folk säger som jag hakar upp mig på.

När hon var nyfödd: “Vad snäll hon är!”
För mig är snäll ett aktivt val och inte något som en liten spädis ägnar sig åt. Vi tyckte att hon var väldigt tydlig och på så sätt lätt för oss att tillfredsställa. Då kanske någon istället sa “Vad tillfreds hon verkar!” Då störde jag mig på det istället och uppfattade det som att de trodde att hon var nöjd med vad man nu gjorde med henne, när vi föräldrar istället aktivt arbetade med att sätta oss in i vad hon ville och behövde.

När hon var kring året: “Vad härligt att hon börjar kommunicera!”
Det har hon ju gjort sen hon var nyfödd och sökte sig till bröstet, visade med hela kroppen vad hon ville. När veckorna gick så kunde hon meddela sig mer och mer, t ex om att hon ville bli buren eller kanske få vara en bit ifrån. Antagligen gjorde hon det hela tiden bara det att vi inte förstod riktigt ibörjan. Det tog mig konstigt nog några månader innan jag kom på att hennes stånkade hon när hon skulle bajsa gav mig gott om tid att ta av blöjan och hålla fram henne, så slapp vi storrengöring efteråt.

Nu när hon är två: “Vad söta kläder du har!”
Det är klart att det är roligt att hon uppskattas men jag har svårt med det där att man bedömer flickor efter deras kläder så tidigt.
“Vad duktig du är som kissade på toaletten!”
Man ska kissa på toaletten, pottan, blöjan eller på lämpligt ställe ute i naturen. Är man duktigare för att man gör det ena eller andra? Jag tycker inte det. Att däremot klargöra att mattan eller soffan inte är ställen man kissar på är en annan sak. Att förklara att när man känner att man är kissnödig och hinner springa till pottan eller toaletten då behöver man inte ha blöja mer är inte heller samma sak som att säga att man är duktig för att man kissar på toaletten. (Man behöver inte ha blöja innan heller, men vi använder det av bekvämlighetsskäl ändå för det mesta)

Beröm över huvudtaget är något av ett allmännt irritationsmoment hos mig.
“Vad duktig du är som hämtade jackan!”
Motivet är väl att man vill att barnen ska tycka om att hjälpa till och göra rätt saker.
“Vad fint du kan äta”
Jag tycker att beröm och kritik är så starkt knutna till varann att det ena inte kan finnas utan det andra. Om man använder beröm som drivkraft för barnen så blir minsta lilla uteblivet beröm, glömt eller medvetet undanhållet direkt kritik.
Att få känna uppskattning är såklart jätteviktigt. Men det finns andra sätt att visa barnen uppskattning än att berömma (bedöma) deras handlingar.

Nu har jag varit duktig som skrivit så långt, eller hur? ;)

Bestämde mig direkt när hon föddes att inte ljuga för mitt barn. Altså jag ljuger inte nämnvärt överlag, men det känns som att det är mer accepterat att ljuga för barn. För att slippa förklara eller kanske framförallt för att få barnet att göra som man vill.

Lögner som att du måste vara snäll annars får du inga paket av tomten, eller att ifall du inte kommer med nu så lämnar jag dig här i affären. Jag tror i inte att föräldrar har för avsikt att lämna barnen på affären eller att tomten verkligen skulle värdera in snällheten hos ett barn ifall han nu skulle få för sig att ge en julklapp eller två till något barn.

Jag vill försöka svara så ärligt och uppriktigt jag kan på dotterns frågor. Dessutom försöka undvika att lova det jag inte har för avsikt att hålla, eller det jag inte ens försöker komma ihåg att hålla. (Jag borde börja göra listor på allt som jag säger att vi ska göra sen.. ska försöka komma ihåg det.)

Nu har dottern börjat prata mycket om monster och spöken. Det är svårt. Jag kan inte ärligt säga: inget att vara rädd för, det finns varken monster eller spöken. Monster finns det helt klart, det läser jag om i tidningen varje dag och spöken.. tja.. jag kan inte säkert säga att det inte finns, och om hon säger att hon ser ett spöke kan jag ju inte svara att hon inte gör det, eller?

Hur gör jag nu då?

Jag improviserar mig fram som alltid annars, och jag kan tänka mig att det bara blir mer och mer sånna här situationer framöver. Det är roligt och spännande med hennes utveckling.. men också svårt och ibland rentav lite skrämmande.

Pappablogg tar upp det viktiga ämnet mer föräldrar åt barnen.

Papporna är såklart lika viktiga som mammorna. För mig är det så svårt att förstå någon annan synvinkel.

Frågan om delad föräldraförsäkring är viktig och tyvärr sitter jag inte på någon galant lösning.

Ekonomiargumentet har jag svårt för. Man kan faktiskt planera och prioritera för barnets första tid, även om man är låginkomsttagare och i synnerhet om en av föräldrarna tjänar jättemycket. Spara in på utgifterna. Skippa femtusen kronorsvagenen till förmån för lite tid till hemma. Skippa färdigköpt barnmat och låta barnet lära sig vad familjen tycker om samtidigt som man sparar några kronor till. Höra runt om man kan låna lite bäbiskläder och andra saker som man tycker sig behöva.

Om man dessutom kan pussla med semesterdagar och besparingar så att båda kan vara hemma under de första månaderna och knyta an till barnet och till den nya familjesituationen tillsammans så tror jag att man gör en enorm vinst familjemässigt. Visst kommer en del barn helt oplanerat men oftast har man ju åtminstone en åtta månader på sig innan det är dags för bäbis.

Amningen tycker jag är jätteviktig. Men för mig är det inget argument mot att pappan ska ha samma rätt till en lika stark relation till barnet som mamman. Men det hör ihop med ekonomin. Det är ju “bara” de första sex månaderna moderns mjölk måste finnas till hands hela tiden. Kanske kan man spara så att man kan vara hemma lite mer.
Jag började jobba första gången när hon var nio månader. Det var svårt att lämna henne, det vill jag inte förneka. Men att pappan som älskar henne och varit med henne varje dag i hennes liv var med henne, det var ju en tröst. Hon ammade fortförande mycket då, men jag arbetade ju inte hela dygnen. (Men det gjorde mina mjölkfabriker som protesterade lite de första dagarna!)

Om amningen skulle vara ett argument mot delad föräldraförsäkring, vad ska man då göra ifall man inte får till det med amningen eller av någon anledning inte vill amma. Ska det dras dagar motsvarande antal paket ersättning man köper? Jag menar om föräldraförsäkringen är till för amningens skull?

När jag började jobba fick jag såklart höra att det var för tidigt. Att hon var så liten. Vadå? För liten att vara med sin pappa? Eller vara utan sin mamma? Det fick jag ingen riktigt kläm på. Jag tyckte ju att det var jobbigt att vara utan henne så klart, helst vill jag fortförande vara med henne hela tiden, jag vet inte när man slutar känna så. Men att från den känslan hoppa till att jag därför har större rätt och måste ha större tillgång till föräldraförsäkringen låter inte bra.

Det finns ju uppenbara nackdelar med en fast delad föräldraförsäkring. Tänk om den ena studerar och inte har någon SGI att tala om. Medan den andre har bra lön och kanske också något avtal med extra ersättning upp till 90 procent av lönen. Då kanske det bästa för barnet och familjen är att den med högst lön är hemma mest medan den andra får plugga färdigt och hitta ett jobb. Eller kanske tusen andra möjliga varianter.

Om det kunde finnas nått annat sätt än att låsa dagarna skulle jag vara för det. Något annat sätt att medvetandegöra att pappans föräldraskap är lika viktigt och naturligt som mammans.

Hur svårt kan det vara att bekräfta andra?

“Jag vill ha glass” “Nej då”
(Nej då vad då.. vill jag inte ha nån glass?..)

Bara för att man visar att man hör betyder ju inte att man måste uppfylla den andres önskan, eller?

Svårt är det i alla fall att hålla tungan rätt i mun och även om man inte vill så kommer det ut lite griniga grodor både nu och då.

Kanske kan man ta en lite stund för att stanna upp och se barnet i ögonen och visa att man i alla fall hört.

“Du vill ha glass du, men vi är precis på väg hem för att äta mat så det blir ingen glassätning.”

För präktigt? Kanhända.. Men jag tycker att det är dags att vi pratar mer till våra ungar. Om livet, om vad vi tycker och framför allt om vad vi tycker att vi hör att barnen säger och känner.