måndagsliv
Varje måndag samma sak.
Nu ska jag!
Nu ska jag banne mig!
Nu ska jag banne mig ta mig ta tag i skiten!
(Brukar inte säga banne mig tror jag, känns märkligt att skriva i alla fall men beslutsamheten är så stark.. nu ska jag banne mig..)
Nu ska jag rycka upp mig, ta alla kontakter som jag skjutit upp flera år i vissa fall.
Nu ska jag vara en bra förälder som kan ta lagom ansvar för sin egen tid och eget välmående och barnens utveckling. Nu, den här veckan ska jag planera in lite roligt för mig, för ungarna, för familjen. Nu känner jag kraft. Nu känner jag inspiration.
Sen, ungefär på måndag förmiddag vid tiotiden så snurrar allt och jag tänker matt att jag kanske ska börja imorgon. Imorgon kommer bli nästa dag och sen nästa och nästa. Då tänker jag himla skit och sen går en vecka till.
Visst låter jag uppåt?
Jag för lite noteringar nu och då i ett block som jag började med i vintras när jag gick hos min samtalskontakt. Genom dem så vet jag ju att jag mår så mycket bättre än det var då och det är en skön vetskap. Men det är så frustrerande att ramla ner i samma hål gång på gång. Men det är väl så det är, någonslags efter-depressions tillvaro. Post postpartum depression.
Hursomhelst så önskar jag att jag vore den jag vill vara. Jag vill ta mig tid att skriva, att rita, hålla kontakter, hjälpa och stötta familj och bekanta. Jag vill baka och laga mat, jag vill vara en sån som cyklar, som plockar vitsippor, som kan berätta för ungarna vad fåglarna jag hör heter. Jag vill sitta i en fotölj med en bok och en filt och en kopp te. Jag vill se min tavla på väggen på biblioteket och vara fin i håret. Jag vill lära mig mer och mer, använda fler tekniker, göra hållbara saker.
Visst vill jag många saker? Helt normalt, jag vet, men i höstas var det inte så mycket jag ville. Bara sova mest. Och kanske kände en längan att vilja saker men nu vill jag faktiskt. Jag har läst en i en bok om affirmationer, tror jag hon kallade det. Att berätta om sig själv, för sig själv, som om man är bra på och gör de saker man vill vara bra på och göra. Tillexempel; Jag är en sån person som tar mig tid att måla varje dag. Jag fungerar bra under stress och kan enkelt hantera konflikter med en fyraåring i samband med att vi klär på oss och ska gå ut.
Det känns som en stor, gigantiskt lögn att skriva så just, men jag mår bra av att måla och vill verkligen, verkligen få in en vana att göra det om så bara för fem minuter. Jag blir lätt stressad när vi ska gå ut nu förtiden och är inte så trevlig i hallen men skulle vilja vara det så då ska man enligt boken kunna säga att man redan gör dessa saker..
Jag testar ett tag. Jag är helt övertygad om motsatsen så varför skulle inte detta funka. Motsatsen det är alltså att jag blir sämre på saker som jag säger och tänker att jag inte kan. Ungar är paradexempet på detta. Säger man åt ett barn att det kommer att ramla om det fortsätter klättra där så är chansen stor att barnet ramlar. Säger man åt en elev att den är bråkig, inte kan sitta stilla och inte kommer klara av kursen så kommer eleven få svårt att sitta still.
Förresten, jag är en sån person som är riktigt bra på att skriva och tala på engelska!