Idag har vi varit till Öppna Förskolan för första gången på länge. Jag var där lite med treåringen när hon var ny i världen. För tre år sen sådär. Hon hade skoj idag men jag blev fröken tvärtemot så fort jag steg över tröskeln. Hittar bara fel. Men jag ska gå dit några gånger och se om jag kan smälta förtreten. Eller anpassa mig. Eller trubbas av.
Det är inte exakt öppna förskolan jag retar mig på. Eller just de föräldrar och personal som var där. Men det är något med mig när jag träffar ett gäng andra barn-inriktade som gör att jag får taggarna ut. Det är konstigt, eftersom jag är intresserad av hur man är med/mot barn så borde jag ju trivas i såna miljöer. (Men lite trivs jag för jag får ju tänka till och analysera lite.)
Saker jag stört mig på idag:
Att föräldrar talar om sig själva i tredje person. Konstant. “Nu vill mamma att du sitter här bredvid mamma för mamma har fixat lite fika till dig och mamma” typ.
Att vuxna “förhör” barn som metod. “Vad säger hunden?” “Kan du peka på magen?” “Var är taket?” “Ser du pappa?”. Jag har inte listat ut ifall detta är för att de vill/tror att de måste umgås med ungen eller om de bara vill kolla att barnet inte plötsligt fått några minnesproblem.
Att personal och föräldrar gör pysslet/aktiviteten åt barnet. Det är ju inte för att vi vuxna ska få limma paljetter som vi gått dit. Eller?
Missförstå mig gärna. Jag är inte perfekt, jag är både mamma och förälder. Jag gör också ovan nämnda fel (enligt min åsikt fel i alla fall).
Jag tror att ett litet barn är kapabelt att förstå vad den vuxne menar ifall föräldern skulle drista sig till att säga något djärvt i stil med: “Jag vill att du sitter här bredvid mig nu för vi ska fika tillsammans.” I alla fall om man använt olika pronomen i samspråket med barnet tidigare. Det är ju inte helt fel att prata med sitt barn.
Just prata med är ju jätteviktigt. Inte enbart prata till. Samtala. Låta talet ha två riktningar åtminstone ibland och inte bara ösa på med frågor.
Jag tycker utfrågandet har flera nackdelar:
Barnet blir passivt. Aktiverat visserligen, men får inte direkt använda fantasin utan övas bara i barnens otroliga förmåga att försöka vara vuxna tillags, letar snabbt i minnet efter rätt svar.
En annan nackdel är att man inte tränar “riktiga” samtal. Jag tycker ofta att jag stöter på barn som är vana med utfrågningsvuxna och antingen så väntar de på frågoströmmen eller så börjar de själva med resultat att de blir ignorerade. För vad ska man svara ett barn som plötsligt frågar med en uppfodrande min: “Vad säger kossan?”.
En tredje sak, som kanske borde varit den första, är att jag tycker det är jätteviktigt att inte fråga om sånt som man redan vet. Eller att alls ställa en fråga när man bara accepterar ett visst svar. Detta är det jag absolut helst vill sluta med. De gånger jag kommer på mig att fråga saker som jag vet är när jag vill visa att hon kan något som hon inte kunnat förr. Jag stör mig så på att jag vill visa det genom frågor. Bättre då att säga det rakt ut. “Jag blev så glad igår när jag märkte att dottern min kunde skriva sitt namn” eller nått annat. Fast bättre ändå att inte bygga upp prestationsångest och duktighetskomplex. Nåja.
Pysslandet då. På förskolan när treåringen var två år yngre än nu såg jag hur en personal gick runt och ritade med kritorna som de små barnen höll i för att de skulle prestera eller vara aktiverda kanske. Istället för att låta barnen rita själva. Helt galet. Samma sak idag. Personalen på öppna förskolan hade föreberett ett visst pyssel och två stycken treåringar med respektive mamma var först till målarrummets pysselbord. Snabbt tog andra mamman initiativet åt sitt barn. “Stor eller liten?” “Vit eller gul eller grön eller blå?” Barnet valde. Sen skulle personalen bara visa och fixade snabbt ihop barnets figur. Barnet fick en pensel med färg på i handen tillslut och fick måla den färdigpysslade pysselgrejen.
Där har jag lite mer träning i undvikande (jag är inte bara vis utan även ganska lat). Vi kom lite före de andra så jag bad dottern undersöka visningsexemplaret och gissa hur den var gjord sen sköt jag lådorna med matrial lite närmare så att dottern kunde välja själv. När det var dags att klippa piprensare som jag “lät” henne vika själv (vågat va?) så gav jag henne saxen så hon fick klippa själv (vid det här laget reste sig personalpersonen upp lite, beredd att gripa in så jag sa till dottern “Det är rätt hårt..” “jag är superstark” sa hon och klippte.)
Vid det laget hade den andra treåringen redan hunnit nästan färdigt (utan att själv röra pysslet) och fick en pensel att måla sin grej med, tappar sedan intresset och går iväg. Personalen har då tagit fram mer pyssel åt sig.
Varför är jag emot detta så. Fröken tvärtemot. Det är väl kul att barnen får väl-limmade saker med rätt proportioner? Får prestera och känna sig duktiga? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att det är viktigt att barnen får förtroende att göra själva. Att de får lära sig tillexempel hur man tar färg på penseln, hur man använder sax och hur man städar bort. Att de får använda fantasin och hitta på ett sätt att lösa uppgifter som tillexempel göra en snögubbe av flörtkulor. Att resultatet får vara det som barnen gör. Att sen snögubben inte ser exakt ut som på film kan lämnas därhän. Men det är ju också bra om vi vuxna pysslar vid sidan av barnen eller tillsammans med barnen. Då kan de ju lära sig massa olika metoder och bruk helt naturligt.
Men i övrigt har det varit en rätt bra dag. Jag har rensat vattenlåset under slasken och fått nyttiga lektioner i föräldraskap. Samt varit på teater men det är en helt annan historia.
