Eller om att dissa andra föräldrar :)

En kommentar från Anna fick mig att surfa vidare till föreningen föräldraskaps hemsida. Där fanns bland annat en text av just Anna om att mammor kritiserar andra mammor så ofta. Det är något jag tänker på, ofta. Med ett sting av dåligt samvete. Jag tar ju hela tiden upp vad andra gör, inte bara mammor då utan föräldrar och alla andra vuxna som har relationer till och kontakter kontakter med barn.
Det är lite kluvet faktiskt, att skriva om det här på nätet. Jag tycker om att observera och prata med andra, det är ingen hemlighet. Men i en text så blir det ju väldigt förkortat och vinklat, ska jag då undvika att skriva om det jag funderar på för att någon annan kanske känner sig utpekad eller kritiserad av att läsa vad jag tycker? Jag har kommit fram till att jag ska skriva.. men jag känner mig hela tiden lite stressad över att jag kanske missuppfattas.

Jag är medveten om att det finns olika traditioner och pedagogiker, kulturer och praktiker. Jag antar att de flesta föräldrar gör vad de anser är bäst för sitt barn. Vissa har tänkt och funderat mer och andra mindre. När man gör det bästa man kan utifrån vad man vet och vad man har möjlighet till, kan man kritiseras då?

Trots allt har jag ibland faktiskt haft lust att gå fram till någon annan vuxen och fråga hur de tänker när de säger si eller så till sitt barn. Det har jag inte gjort ännu, jag är för blyg, eller kanske bara har för stor respekt eller möjligtvis tilltro till andra. Mina diskussioner med mina vänner och mina egna funderingar är mer för min egen skull, hur ska jag göra för att undvika sånt eller för att inte hamna i den fällan. Sen kanske jag nångån får vara en sån förälder som får andra att diskutera lite om vad jag gjort och då kanske de kommer fram till någon smart förbättring i deras förhållande till vardagens alla små och stora händelser.

Bah..

Vad jag än skriver så låter det som om jag är bäst och alla andra lite sämre när jag läser igenom det. Jag tycker att jag är en bra förälder och jag tycker att jag har hittat ett förhållningssätt som jag tror är bra och utvecklande. Däremot så tror jag inte att alla andra förhållningssätt är sämre.

En gång gick jag och handlade strax före 11, precis när dottern är som tröttast och hungrigast och aldrig riktigt är i form. Men jag behövde få handlat så vi gick dit. Hon började protestera på en gång. “Hem nu!” Jag förklarade att jag måste handla några saker och erbjöd lite russin. Hon bara skrek att hon ville hem så jag sa att jag skulle sätta henne i vagnen och skynda mig genom affären. Då kom en tant och böjde sig ner och tog hennes hand. Dottern tystnade. Jag blev lite lättad och tänkte att det är skönt med lite avledning så att hon kommer ur sitt gråtskrik. Då sa tanten “Din mamma blir ledsen på dig när du skriker så och skrämmer tanter”. Jag som redan hade lite hjärtklappning för att jag tagit en sån trött unge till affären blev jättearg på tanten. “Nä jag blir inte ledsen, jag blir arg på tanter som skrämmer mitt barn” fick jag ur mig och drog iväg med vagnen. Skulle jag bli ledsen på henne när jag bestämt att vi ska gå till affären och hon vill hem och sova? Nej naturligvis inte, däremot skulle jag kanske avbrutit det hela när jag kom på vilken dum tid jag gått dit. Gjorde tanten fel? Nja.. hon kanske verkligen blev jätterädd av skrikandet och ville göra nått åt det, det är ju bra och lovvärt.. jag borde ha lugnat ner mig lite och förklarat att det var mitt val att gå till affären och att en tvååring är förliten för att vara ensam hemma. Bett om ursäkt för att dottern skrämt tanten, tackat för att hon kom och avledde gråten men gjort det helt klart att jag aldrig blir ledsen på mitt barn för att hon uttrycker sina känslor.

Nää.. gå fram och säga till folk är nog helt enkelt inte min melodi. Däremot så jobbar jag på att säga till när något korsar min personliga gräns och hjälper såklart mitt barn när jag märker att hon behöver hjälp med sina gränser.

Mitt barn började gråta på lekplatsen. Jag och en för mig obekant vuxen gick dit. Ett annat barn visade med handen “Så här gjorde jag”.
Genast tog den andra föräldern fram sitt arga tonläge och sa “Vad säger man?”
Jag tog min lilla i handen och vände mig sen mot det andra barnet och sa lite tafatt “Ingen får ta hårt i mitt barn” jag hade tänkt lägga till nått i stil med “Va bra att du slutade” men blev avbruten av den andra föräldern som ännu argare upprepade “Vad säger man?” Barnet hade visserligen redan hunnit säga förlåt men det verkade inte som att den vuxne tyckte att förlåtet levererades på rätt sätt. Själv är jag helt ointresserad av framtivngade ursäkter och gick iväg med mitt barn.

Jag blev ställd. Det är i och för sig inte första gången det händer .. så jag borde fundera ut en lämplig strategi för att handskas med såna situationer. Man får inte slå, men förlåt tycker jag ska få vara ett uttryck för uppriktig ånger.

Så hur ska man göra? Det är ju flera aktörer också.. inte så lätt för lilla mig att hålla reda på. Först mitt barn som kanske är rädd och ledset (vilket naturligtvis blir första prioriet). Så finns där en annan vuxen som jag gärna skulle vilja prata med, att inte den ska behöva tro att jag kräver nått av det andra barnet eller tycker att den föräldern är en dålig förälder för att ungen bits eller vad det nu är, men hur säger man nått sånt i förbifarten? Och ifall de ändå tycker att de har en bra strategi,kan man be dem vänta med sitt tvång tills jag kommit ur hörhåll med mitt barn?

Sen finns ju framför allt det andra lilla barnet. Som dels inte kunde stoppa sin impuls att slå eller putta. Som oftast ser uppriktigt förvånade eller förskräckta ut. Som strax efteråt får veta av en arg föräldrastämma att nu ska de minsann säga förlåt, annars…
Då brukar den förvånade, ledsna förvandlas till en upprorisk, arg. Om föräldern vinner maktkampen så förlorar barnet, om barnet själv får komma på/komma ihåg att man kan säga förlåt så vinner barnet och föräldern.

Jag är kanske för petig med ord, inte vet jag, men det är mycket som folk säger som jag hakar upp mig på.

När hon var nyfödd: “Vad snäll hon är!”
För mig är snäll ett aktivt val och inte något som en liten spädis ägnar sig åt. Vi tyckte att hon var väldigt tydlig och på så sätt lätt för oss att tillfredsställa. Då kanske någon istället sa “Vad tillfreds hon verkar!” Då störde jag mig på det istället och uppfattade det som att de trodde att hon var nöjd med vad man nu gjorde med henne, när vi föräldrar istället aktivt arbetade med att sätta oss in i vad hon ville och behövde.

När hon var kring året: “Vad härligt att hon börjar kommunicera!”
Det har hon ju gjort sen hon var nyfödd och sökte sig till bröstet, visade med hela kroppen vad hon ville. När veckorna gick så kunde hon meddela sig mer och mer, t ex om att hon ville bli buren eller kanske få vara en bit ifrån. Antagligen gjorde hon det hela tiden bara det att vi inte förstod riktigt ibörjan. Det tog mig konstigt nog några månader innan jag kom på att hennes stånkade hon när hon skulle bajsa gav mig gott om tid att ta av blöjan och hålla fram henne, så slapp vi storrengöring efteråt.

Nu när hon är två: “Vad söta kläder du har!”
Det är klart att det är roligt att hon uppskattas men jag har svårt med det där att man bedömer flickor efter deras kläder så tidigt.
“Vad duktig du är som kissade på toaletten!”
Man ska kissa på toaletten, pottan, blöjan eller på lämpligt ställe ute i naturen. Är man duktigare för att man gör det ena eller andra? Jag tycker inte det. Att däremot klargöra att mattan eller soffan inte är ställen man kissar på är en annan sak. Att förklara att när man känner att man är kissnödig och hinner springa till pottan eller toaletten då behöver man inte ha blöja mer är inte heller samma sak som att säga att man är duktig för att man kissar på toaletten. (Man behöver inte ha blöja innan heller, men vi använder det av bekvämlighetsskäl ändå för det mesta)

Beröm över huvudtaget är något av ett allmännt irritationsmoment hos mig.
“Vad duktig du är som hämtade jackan!”
Motivet är väl att man vill att barnen ska tycka om att hjälpa till och göra rätt saker.
“Vad fint du kan äta”
Jag tycker att beröm och kritik är så starkt knutna till varann att det ena inte kan finnas utan det andra. Om man använder beröm som drivkraft för barnen så blir minsta lilla uteblivet beröm, glömt eller medvetet undanhållet direkt kritik.
Att få känna uppskattning är såklart jätteviktigt. Men det finns andra sätt att visa barnen uppskattning än att berömma (bedöma) deras handlingar.

Nu har jag varit duktig som skrivit så långt, eller hur? ;)

Jag har fått ett nytt litet syskonbarn idag!

Tråkigt att vi inte bor på samma ort för det är ju sååå mysigt med små nyföddingar.
Men det är lätt att glädjas även på avstånd. Vi har pysslat ihop lite paket som vi ska skicka. Jag köpte en stor post-påse frankerad för två kilo och vi har fått ihop till 500 g så nu vet jag inte vad jag ska hitta på!

“titta mamma”

Varje dag på väg till dagis så ska vi inspektera fågelbordet ifall dottern får bestämma. Det beror ju på hur mycket tid vi har såklart och idag hade vi inte tid.
“där är fåglarnas mat” blir jag upplyst om när jag försöker förklara att när man ska gå snabbt till dagis betyder det att man inte stannar och tittar.

Morgonsolen får annars morgontrötta mig att försöka lära henne lite mer om livet och försöker förklara att på sommaren så har fåglarna massor av annan mat att äta.

“jaa..” säger hon lite tvekande
“myggor tillexempel”
“näää”
“maskar”
“NÄÄ!”
“små frön från blommor”
tystnad
“kottar”
tystnad
“smulor som blivit över från picknickar”
“Ja!”
“senare i sommar kan de äta äpplen”
“JAA!”
Precis då kommer en skata ner för landning med en blodig, uppenbarligen död fågelunge i näbben.
“och titta den skatan äter en annan fågel” la jag till
“ja, annan fågel” svarar dottern och skatan hoppar in i buskarna.

Efter frukosten var min plan att röja och städa lite i lägenheten men hann bara en liten bit i hallen. Barnet hade nämligen dragit på sig sandalerna och packat en väska och tyckte att det var dags att gå ut på picknick.

Solen strålade och städningen lockade inte det minsta så jag ringde min syster och bestämde en träff i en fårhage en bit bort. Ut med cykeln, på med hjälmarna och iväg.

Härlig sol.

Det blev en liten promenad, lite fika, en bukett, och helt plötsligt var det dags att cykla hem för att låta henne sova i lugn och ro hemma.

När hon vaknat igen kom kusinerna och de fick klippa och klistra lite grann. Sen gick vi ut en sväng, Helt klart är det sommar nu!

Jag lyckades städa ett hyllplan idag så något av min städplan fick jag genomfört i alla fall. Kanske jag dammsuger imorgon?

Jag skjuter gärna på saker. Eller gärna.. jag skjuter på saker helt enkelt. Nu med en språksam tvååring så blir det så synlig. Sen för henne betyder imorgon.
“Jag vill bara dricka upp mitt kaffe, så kommer jag och letar efter pusslet sen.”
“Leta imorron”

Vi plockade med lite nästan utblommade syrenkvistar från promenaden. De fick lite vatten och stod på bordet i köket och luktade gott i hela lägenheten.
Vi sitter vid bordet, dottern och jag, och luktar. “Den här blomman heter syren” säger jag och funderar på om man kan säga den här blomman om just syren, som är en buske med blomklasar med massa småblommor..
“Nej den är inte så ren” säger tvååringen och ser bestämd ut.

Jag har varit tröttare än vanligt den sista tiden.

Förra måndagen var jag ledig, min syster och jag åkte till Stockholm för att träffa och fira mamma lite grann. Mamma har läst till lärare och har nu klarat av ännu en milsten i sitt liv. Det var jätteroligt och sedan också jättegott men klockan blev väl 22 eller så innan vi var hemma.

Morgonen efter ringde klockan 05.00 för att jag skulle hinna till jobbet som den här dagen typiskt nog var beläget på andra sidan länet. Försökte väcka tösabiten lite innan jag åkte iväg men hon var såå trött. Hon fick sova en stund i min famn i alla fall innan jag sprang iväg till bussen.

När jag äntligen kom hem igen och hämtade henne på dagis så var hon minsann lite sur på mig. Först gick hon bestämt och hämtade ett pussel och låtsades inte om att jag var där. Jag gick fram och sa att vi skulle gå hem tillsammans och att jag saknat henne mycket när jag varit borta från henne så länge. Snart var vi hemma, hon var rätt trött och nedstämd och somnade efter några minuter i min famn mumlandes “dumma mamma, dumma mamma”.
Då var det skönt att jag hade haft en sån fantastisk dag dagen innan, annars hade det dåliga samvetet lätt bubblat upp och ut i kroppen. Nu kände jag med henne i hennes ledsamhet såklart men var ändå fortförande glad över gårdagen.

Veckan gick med typ tusen arbetsdagar, vilket var väldigt mystiskt, men sen var det äntligen fredag och då jobbade jag bara halva dagen sen var det långhelg. Hipp hurra för Sverige!

När jag vaknade imorse var det helt plötsligt onsdag, väldigt märkligt det här med tiden nu för tiden. Nåväl idag har jag inget uppdrag så jag får lite välförtjänt data-tid. Med en kaffekopp och lite nygjord jordgubbsyoughurt bredvid mig.
Äntligen är jag lite piggare, solen lyser och frukosten är god. Nu leker livet igen.

Nu vill jag också vara med och svara på fredagsfyrorna. Men bara genom att titta på frågorna får jag direkt beslutsamhetsångest och vet knappt hur jag ska vända mig.

Men jag tar en i taget i alla fall:

1. Vad har du för relation till filmer? Är du inte alls intresserad eller är det den största passionen i ditt liv?
Åhh.. ganska stor passion. Tycker både om att gå på bio och att sitta hemma i soffan och titta. Nu är ju kassan lite skral så det blir mest film på teve för närvarande.

2. Vilken är den bästa filmen du har sett hittills?
Det måste vara The 5th Element, jag gillar saga och jag älskar Eric Serras musik, här möts de båda. Jag såg den på bio när den kom och blev tagen av alla detaljer i stadsbilden,dessutom har den ju en sån fantastisk slagsmålsscen. Den köpte vi på video sen och jag har sett den ett stort antal gånger.
Eller kanske The 10th Kingdom kan få vara den bästa om den räknas som en film.
Nej nu vet jag: Il postino måste det vara, har ni sett den? Jag såg den på bio och då var den absolut rätt i tiden för mig. Jag skrattade så mycket och grät och det var en fantastisk upplevelse just då. Jag har sett om den en gång och då var den inte lika bra, men då när jag såg den på bio betydde den mycket för mig.

3. Vad blir det för film nästa gång du skall titta? Varför väljer du just den?
Film på bio nästa gång måste bli Star Wars. Det blir inte så mycket bio nu för tiden och i sommar går det massor jag skulle vilja se men just Revenge of the Sith (vad den nu heter på svenska) och Liftarens Guide som har premiär i slutet av juli skulle jag verkligen uppskatta att se på biografduken första gången, de andra får väl hyras eller köpas när jag börjar jobba lite mer.

4. Finns det någon bok du önskar skulle göras om till film?
Om inte Goda Omen finns som film redan så tror jag att den skulle kunna bli en film i min smak. Kanske Tim Burton skulle tänkas vara intresserad? ;)

Blev utbjuden idag. En man undrade om jag ville följa med ut på middag och dans och kanske lite till. Inte så konstigt kanske ni tycker, jag har ju mina fina glansiga byxor idag och dessutom en fantastisk personlighet. :)

Men jag jobbar som inhyrd i olika telefonväxlar och personen ifråga var en för mig obekant en som inte kom fram till den han ringt och istället kom till mig, i telefonen alltså. Han hade sökt några andra personer som inte heller svarade så jag hade talat med honom strax innan.

Jag låter visserligen väldigt trevlig i telefon, men att bjuda ut telefonisten? Ett allvarligt försök eller bara någon slags jargong som han kanske tror uppskattas? Jag vet inte. Jag måste vara vänlig i telefon, det är mitt jobb. Men jag vill inte tala om privata saker, tycker att det är obehagligt rent av, och när man sitter så där med stora trevligheten påkopplad så kan man inte bara snäsa av folk. Får väl inte heller.

Det är inte första gången det händer. Det är lite nu och då som folk frågar var jag sitter nånstans och undrar om de kan titta förbi. Ehh.. nää!
Jag sitter upptagen i telefon när jag är på jobbet om det var någon som undrade. Upptagen av att hjälpa folk vidare och låta trevlig. Jag har inget emot att de som ringer är vänliga mot mig, tvärtom, men i regel är det alltid samtal på kö så småprat om planer för helgen det tar jag med mina vänner på rasten.

Bestämde mig direkt när hon föddes att inte ljuga för mitt barn. Altså jag ljuger inte nämnvärt överlag, men det känns som att det är mer accepterat att ljuga för barn. För att slippa förklara eller kanske framförallt för att få barnet att göra som man vill.

Lögner som att du måste vara snäll annars får du inga paket av tomten, eller att ifall du inte kommer med nu så lämnar jag dig här i affären. Jag tror i inte att föräldrar har för avsikt att lämna barnen på affären eller att tomten verkligen skulle värdera in snällheten hos ett barn ifall han nu skulle få för sig att ge en julklapp eller två till något barn.

Jag vill försöka svara så ärligt och uppriktigt jag kan på dotterns frågor. Dessutom försöka undvika att lova det jag inte har för avsikt att hålla, eller det jag inte ens försöker komma ihåg att hålla. (Jag borde börja göra listor på allt som jag säger att vi ska göra sen.. ska försöka komma ihåg det.)

Nu har dottern börjat prata mycket om monster och spöken. Det är svårt. Jag kan inte ärligt säga: inget att vara rädd för, det finns varken monster eller spöken. Monster finns det helt klart, det läser jag om i tidningen varje dag och spöken.. tja.. jag kan inte säkert säga att det inte finns, och om hon säger att hon ser ett spöke kan jag ju inte svara att hon inte gör det, eller?

Hur gör jag nu då?

Jag improviserar mig fram som alltid annars, och jag kan tänka mig att det bara blir mer och mer sånna här situationer framöver. Det är roligt och spännande med hennes utveckling.. men också svårt och ibland rentav lite skrämmande.