I läsarfrågan tidigare så tog jag upp en bok som betyder mycket för mig, nämnligen “EQ för föräldrar” av John Gottman.

Jag ville skriva lite mer om den för jag tror att fler föräldrar behöver fundera över vad de tycker om sina barns känsloliv.

Personligen så tycker jag att både barn och vuxna har rätt till alla sina känslor. Det är inte farligt att vara arg eller ledsen. Däremot är så klart inte alla beteenden tillåtna.
Jag skulle inte vilja uppfostra henne till att man bara ska vara glad, men jag har märkt att alla inte tycker som jag. Arga små flickor eller ledsna små pojkar verkar vara väldigt provocerande för vuxna ute på stan ibland.

Åter till boken som altså handlar om hur man blir en god emotionell vägledare för sitt barn. Utgångspunkten är att alla tillfällen man får att tala om känslor stärker banden till barnen och hjälper barnet att handskas med sina känslor.

Vägledningen tillsammans med barnet sker i fem steg.

1. Föräldrarna uppmärksammar barnets känsla.
2. Ser känslan som ett tillfälle till närhet och vägledning.
3. Lyssnar inkännande och bekräftar barnets känslor.
4. Hjälper barnet att sätta ord på sina känslor
5. Sätter gränser samtidigt som de tillsammans med barnet prövar olika strategier för att lösa det aktuella problemet.

Man får praktiska tips för vardagen och även råd om tillfällen när man inte ska använda sig av emotionell vägledning.

Gottman har sammanställt test för hjälp att avgöra vilken föräldratyp man själv är och för att se vilken emotionell medvetenhet man har. Sedan följer tips om hur man tränar sin egen medvetenhet vad gäller sina egna känslor.

Slutet av boken går igenom olika stadier i barnets liv och den emotionella utveckling som kan förväntas i olika åldrar med tips på hur man kan använda emotionell vägledning i olika perioder av barnets liv.

Just nu känns det som om jag borde läsa om den varje eller vart annat år. Det som jag tagit till mig beror nog till stor del på hur jag förhåller mig till mina känslor just nu och hur gammalt mitt barn är.

Igår hade vi tänkte sticka ut på picknick och ta med oss mitt gamla tält för att se om det fortförande gick att sätta upp. Dagen gick och helt plötsligt var det kväll. Men nu skulle det testas, vi har redan skjutit på det ett år eller två. Klockan var ju bara 18 och dottern brukar ju vara vaken till sisådär 19.30. Vi tog med sovsäckarna ifall vi skulle bli sugna på att stanna.

Ut utanför staden åkte vi och traskade iväg till en liten glänta. Vi åt och plockade lite gamla nedfallna pinnar att eventuellt elda med senare i våran gamla grill som vi tagit med. Dottern stortrivdes. Äntligen var båda föräldrarna fullt upptagna med hennes favoritsysselsättning, plocka pinnar!

Vi slog upp tältet och allt var helt och alla delar som behövdes fanns kvar. Mysigt.

Eld blev det också. Sitta framför elden i skymningen och lyssna på fåglarna det är livet det.

Jag hade med mig senaste numret av Shonen Jump som jag satt och läste lite i medan mannen kokade kaffe och dottern somnade i mitt knä.

Vi bestämde oss för att stanna trots att åskan passerade strax österut och så fort glöden tillät kröp vi in i tältet. Inte helt plant.. och inga liggunderlag kom med men mysigt ändå. Jag hann dåsa till lite innan nästa åskväder kom. Nu började det regna också. Åska och regn.. det ska testas ordentligt när vi testar tält.

Vi somnade om men någon timme senare vaknade jag till igen och kände mig plötsigt väldigt otrygg.. vi var inte långt från stan och jag hörde ljud från männsikor från flera håll runt oss. Fantasin arbetade snabbt fram några olika senarion som jag inte vill befinna mig i. Något som skällde fick både mig och mannen att lyfta på huvudet och efter ett tag beslöt vi oss att packa ihop och sova resten hemma.

Nu ska vi bara få tältet torrt och sen är det dags att reka omgivningarna efter en annan plats att testa.

Jag fick förmånen att få tänka till över mina böcker nu när jag fick läsarfrågan av Pappablogg. Så efter lite funderingar och överslagsräkning så kom jag fram till följande:

Antal böcker jag äger?
Tillsammans med sambons och dotterns böcker har vi nog kring 600 st.

Senaste boken jag köpte?
“Goda Omen” av Terry Pratchett och Neil Gaiman. Jag såg ett exemplar på bokrean för 25 kronor som jag var tvungen att köpa såklart. Det var min tredje Goda Omen, men jag har ändå ingen hemma. Två har blivit fina gåvor och en är utlånad på obestämd tid. En underhållande bok som jag gärna läser igen.

Senaste boken jag läste?
“Bärnstenskikaren” som är del tre i triologin Den mörka materian av Philip Pullman. Det är en ungdomsbok som verkligen är läsvärd för alla, även om man råkar ha blivit vuxen. Den handlar om två barn från olika världar som träffas i en tredje värld och råkar ut för stora äventyr.Bland annat får man stifta bekantskap med både häxor och pansarbjörnar, en hel massa dödar och några änglar.

Fem böcker som betyder mycket för mig:
Jag har lyckats välja ut några och tre av dem blir faktiskt skönlitteratur.
1. “Hur man älskar ett barn” av Janusz Korczak en stor man och en fantastikt bra bok som enligt mig bör läsas av alla som har med barn att göra.
2. “EQ för föräldrar” av John Gottman.
3. “Syster min” av Barbara Voors. Nu när jag sitter och tittar lite i boken för att se om jag hittar något bra citat att dela med mig av så märker jag att det var alldeles för länge sen jag läste den så den får följa med direkt till sängkanten istället.
4. “American Gods” av Niel Gaiman (Amerikanska Gudar heter den visst på svenska) Det här är någon slags mytologisk fantasy om det finns ett sånt begrepp. Eller kanske inte fantasy alls.. den utspelar sig i vår värld och i vår tid. Så.. Nåja. En bra bok och en jättebra författare är det i alla fall. Om ni inte läst något av Gaiman så spring till biblioteket eller surfa till er favoritbokhandel direkt.
5. “Älskade Barn” av Marianne Fredriksson. Läste den innan jag fick barn och tyckte den var bra. Men när jag läste om den för något år sen så var den plötsligt Jättebra. Den ger mig både tårar och skratt och nu och då kommer jag på mig med att ha lagt ner boken och sitter och funderar över mina egna relationer istället.

Att skicka vidare hoppar jag över för tillfället. Nästa gång kanske jag känner till fem läsare att glädja med en förfrågan.

Pappablogg tar upp det viktiga ämnet mer föräldrar åt barnen.

Papporna är såklart lika viktiga som mammorna. För mig är det så svårt att förstå någon annan synvinkel.

Frågan om delad föräldraförsäkring är viktig och tyvärr sitter jag inte på någon galant lösning.

Ekonomiargumentet har jag svårt för. Man kan faktiskt planera och prioritera för barnets första tid, även om man är låginkomsttagare och i synnerhet om en av föräldrarna tjänar jättemycket. Spara in på utgifterna. Skippa femtusen kronorsvagenen till förmån för lite tid till hemma. Skippa färdigköpt barnmat och låta barnet lära sig vad familjen tycker om samtidigt som man sparar några kronor till. Höra runt om man kan låna lite bäbiskläder och andra saker som man tycker sig behöva.

Om man dessutom kan pussla med semesterdagar och besparingar så att båda kan vara hemma under de första månaderna och knyta an till barnet och till den nya familjesituationen tillsammans så tror jag att man gör en enorm vinst familjemässigt. Visst kommer en del barn helt oplanerat men oftast har man ju åtminstone en åtta månader på sig innan det är dags för bäbis.

Amningen tycker jag är jätteviktig. Men för mig är det inget argument mot att pappan ska ha samma rätt till en lika stark relation till barnet som mamman. Men det hör ihop med ekonomin. Det är ju “bara” de första sex månaderna moderns mjölk måste finnas till hands hela tiden. Kanske kan man spara så att man kan vara hemma lite mer.
Jag började jobba första gången när hon var nio månader. Det var svårt att lämna henne, det vill jag inte förneka. Men att pappan som älskar henne och varit med henne varje dag i hennes liv var med henne, det var ju en tröst. Hon ammade fortförande mycket då, men jag arbetade ju inte hela dygnen. (Men det gjorde mina mjölkfabriker som protesterade lite de första dagarna!)

Om amningen skulle vara ett argument mot delad föräldraförsäkring, vad ska man då göra ifall man inte får till det med amningen eller av någon anledning inte vill amma. Ska det dras dagar motsvarande antal paket ersättning man köper? Jag menar om föräldraförsäkringen är till för amningens skull?

När jag började jobba fick jag såklart höra att det var för tidigt. Att hon var så liten. Vadå? För liten att vara med sin pappa? Eller vara utan sin mamma? Det fick jag ingen riktigt kläm på. Jag tyckte ju att det var jobbigt att vara utan henne så klart, helst vill jag fortförande vara med henne hela tiden, jag vet inte när man slutar känna så. Men att från den känslan hoppa till att jag därför har större rätt och måste ha större tillgång till föräldraförsäkringen låter inte bra.

Det finns ju uppenbara nackdelar med en fast delad föräldraförsäkring. Tänk om den ena studerar och inte har någon SGI att tala om. Medan den andre har bra lön och kanske också något avtal med extra ersättning upp till 90 procent av lönen. Då kanske det bästa för barnet och familjen är att den med högst lön är hemma mest medan den andra får plugga färdigt och hitta ett jobb. Eller kanske tusen andra möjliga varianter.

Om det kunde finnas nått annat sätt än att låsa dagarna skulle jag vara för det. Något annat sätt att medvetandegöra att pappans föräldraskap är lika viktigt och naturligt som mammans.

Hon var så trött häromkvällen. Övertrött och smutsig. Jag var inte direkt piggare och kände att allt bara var förmycket. Att varva ner och somna krävde en pigg förälder. Inte ville hon bada heller.

Då slog det mig att vi ju hade lilla plaskpoolen som vi köpte på semesterresan. Fram med den och blåsa upp.. Då ville hon bada minsann! Härligt. En liten kvälls-oas av lugn och ro. Jag fick sitta på toalocket och rita och hon nynnade och mös. Lekte med en plastmugg och hällde vatten över axlarna och magen. “Foten ska också få vatten” hör jag och ser hur hon lyckas lyfta en fot ovanför vatten ytan och pricka den med vatten från muggen. Det är ett konststycke att bli ren.

Sen var mina batterier laddade och nattningen blev bara mysig.

Hur svårt kan det vara att bekräfta andra?

“Jag vill ha glass” “Nej då”
(Nej då vad då.. vill jag inte ha nån glass?..)

Bara för att man visar att man hör betyder ju inte att man måste uppfylla den andres önskan, eller?

Svårt är det i alla fall att hålla tungan rätt i mun och även om man inte vill så kommer det ut lite griniga grodor både nu och då.

Kanske kan man ta en lite stund för att stanna upp och se barnet i ögonen och visa att man i alla fall hört.

“Du vill ha glass du, men vi är precis på väg hem för att äta mat så det blir ingen glassätning.”

För präktigt? Kanhända.. Men jag tycker att det är dags att vi pratar mer till våra ungar. Om livet, om vad vi tycker och framför allt om vad vi tycker att vi hör att barnen säger och känner.