Imorse när vi vaknade var det vitt ute! I och för sig var det vitt när vi la oss igår också.. men då bara lite vitt på ytan vitt. Nu är det flera centimeter. Det måste firas såklart. Pulkorna är redan framme och vi väntar på soluppgången. Denna eminenta och vackra gård som vi numera bor på har även en bra pulkabacke.

Vi sitter och pysslar. Stordottern och jag klipper snöstjärnor och vikgummor (dansande tomtegummor som håler varann ihanden ni vet).Sen introducerade jag en väldigt rolig lek för minstan, plocka pappersbitar från golvet och lägga i papperskorgen. Det gäller bara för oss andra att producera klipp i tillräcklig takt för annars plockar hon ur ett gäng från papperskorgen igen för att få plocka. Skulle inte gjort så mycket om inte det var papperskorgen i köket, komplett med matrester och allt.

Nu har vi i alla fall en hög snöflingor härinne, önskar samma ute. Imorgon skulle passa bra. Eller den 24:e, eller den 12:e då de firar lucia på förskolan här!

Negativt på antikroppsidan, positivt för mig. Nu ska bara huvudvärken sluta och händer och fötter börja bete sig som normalt.

Funderar på om jag ska ringa och boka tid hos en person med magiska händer. Vi fick gå till henne när jag jobbade i växeln och hon tryckte lite här och lite där och ökade flödena i kroppen. Kanske kroppen kan läka snabbare, mitt onda jag hade då.. när jag jobbade.. blev väldigt mycket bättre av hennes fingrar. Fast jag tyckte det var lite flummigt och vagt.

Idag har jag i alla fall vågat köra iväg till metropolen Mjölby med dottern för att handla lite tröjor till henne. Hon är väldigt mycket klänning just nu och jag vill att hon har något långärmat under. (Vi har bara kortärmade klänningar till henne.) Nöjda kom vi hem därifrån med fyra tröjor och ett par byxor.

Men nu är orken nästan slut. Och om ett par timmar ska sambon sticka till jobbet och jag ska lägga barnen helt själv. Bäst att passa på att ta ett bad innan!

Jag har fortförande inte fått svaret på om jag har antikropparna eller inte. De kör bara dessa prover på torsdagar så svaret kommer på fredag. Eftersom alla andra prover inte visade något så är sannolikheten stor att jag är frisk.
Jag bara har ganska ont. Det går nog över..

Idag är det ett tunt lager snö med lite frost på här kring huset. Ser härligt ut. Vi gick ut på förmiddagen och jag tog lite kort medan de andra busade.

Jag provade att lägga upp några på flickr för att ha ett konto.. eller nått. Inte vet jag.

Ifall ni vill se några till: http://www.flickr.com/photos/11352872@N02/

Nu är det ju så att inte bara jag på jorden bloggar. Även andra. Även min lillasyster.

Helenana - De flesta lögner om blondiner är falska.

Gör som jag och surfa dit ett tag.

Igår pratade jag med vårdcentralen här och berättade att jag fortförande hade ont efter borrelian. Efter ett tag ringde de tillbaka och sa att jag snarast skulle åka in till akuten på US Linköping för vidare provtagning där. Då gjorde jag väl det då. Fast jag visste nog vilket prov de ville ta.

Där fick jag lite sedvanlig väntan. Jag vilade och ritade lite. Händerna darrade och huvudet värkte.

Läkaren med kandidat kom och kandidaten fick sticka mig i ryggen. Lite läskigt. Typ sju på en femgradig skala. Det snabba testet visade att jag inte hade hjärnhinneinflammation. Det är väl fantastiskt?

På måndag ska resten av proverna vara färdiga.

En sak som jag ofta irriterat mig på när jag ringt vårat landsting för att boka tid med den automagiska tidsbokningen är att man inte kan få alternativet “tryck ett för att få en senare tid” eller något liknande. Alltid alltid alltid så säger rösten att de ringer upp precis på det enda klockslag man har inbokat under dagen. Jag kan inte fatta det. Det är magi.. eller så har de avancerade sökrobotar ute på nätet kopplat med diverse virus för att ha ständig åtkomst till min kalender.

Inte vet jag.

Jag är i alla fall inte fullt frisk.

Jag vet inte hur jag ska optimera tillfrisknandet. Jag känner mig så mycket piggare i hjärnan men kroppen värker mer. Huvudvärken är väl ungefär som förut. Jag blir lite rastlös och tänker att jag kanske ska göra något. Rita, promenera, fixa. Sen tänker jag att jag kanske bara ska vara stilla för att kroppen ska läka bästa. Ökad blodcirkulation eller vila?

Jag tänkte att jag ska ringa någon här och fråga lite.

Ska bara sitta här med fötterna högt ett tag till.

Himmel vad en ettåring hinner med. Jag bara går runt och försöker rädda och hindra mig från att rädda.

Vi har ju så barnsäkert som vi lyckats fixa och kan leva med och det är ju bra att hon har drivkraft att testa och utmana saker och ting. Jag försöker vara ordentlig och skjuta in stolar och greja med saker och ting. Vi har trappgrindarna stängda när vi inte kan vara med och träna trapp.

Nyss så var jag i köket och höll på med lite städning efter lunchen. Torkade av tripptrappen och tänkte ta golvet en vända innan jag sköt in den under bordet igen. Ettåringen får klättra upp på den under övervakning men nu ville jag inte ha någon klättring så jag la omkull stolen på golvet medan jag hjälpte fyraåringen med hennes projekt.

Ettåringen klättrar på stolen lite ändå och lyckas kila ner sig mellan ett stag och fotsteget. Där sitter hon fast och jag får inte loss henne. Aldeles naken, fastkilad i stolen. Jag försöker lirka loss henne med resultatet att jag inte kan släppa stolen igen,hon sitter så att i så fall får hon bära stolens tyngd och den är ju rätt tung. Försöker först förklara för fyraåringen var hon kan hämta rätt verktyg för att skruva isär stolen men jag hittar inte rätt ord. Sen kommer jag att tänka på olja och hon får ner rapsoljan istället. Vi häller på en rejäl skvätt och bit efter bit kanar stolen ner. Nu är hon loss och blank och fin i hyn.

Så kan det gå.

Lägger till En tvillingmammas blogg i min imponerande länksamling här till höger.

Det är inte det att hon är ritar eller är så snygg eller att hon är min kusin som gör att hon kvalificerar sig utan det att hon skriver så intressant. Och skulle hon få slut på energi att skriva intressanta inlägg så skulle jag läsa ändå såklart, hon ritar, och är min kusin ju!

Jag har varit så trött. Vimmelkantig, illamående, trött och stel. Jag har skyllt på flytten och varit rädd för deppressionen. I söndags såg jag den stora röda ringen på baksidan av benet och nu äter jag pencillin mot Borrelia. Hå hå ja ja. Hoppas det tar ordentligt och jag blir helt frisk såklart. Det är en lömsk sjudom som jag tyvärr har skämtat allt för mycket om.

Ny dator har jag iaf. Hoppas det betyder att jag kommer igång med skrivandet igen. Och scannandet.

Vad är det som gör att små barn vaknar kvart över fem och sen är trötta resten av dagen. Man ska sova till sju ju. Det vet ju alla.

Äldsta dottern numera fyra och ett halvt och jag brukar leka “jag ser - vad ser du” titt som tätt. Förutom att det fördriver tiden så ser man omgivningen lite bättre när man letar runt efter nya detaljer att säga.

Igår satt vi här i solskenet på uteplatsen och jag tittade på allt här runtomkring som jag tycker är fint. Dottern ville leka “jag ser” och jag gjorde tillägget med vad ser du som gör dig glad.

Hon sa “jag ser solskenet som skvätter genom träden, vad ser du?”

Solen skiner och i helgen hände mycket! På fredagen var jag och barnen på kalas på eftermiddagen. Eftersom yngsta skulle fylla ett på lördagen (och också gjorde det) så hade jag tänkt fixa tårta och städa till lite på förmiddagen. Istället gick vi ut direkt efter frukost och fixade lite med vår odlingslott, plockade tre fina ägg från hösgården och bara njöt ute av det härliga höstvädret. Helt plötsligt var det dags för lunch, som vi åt ute i solen och vips iväg till kalaset.

På kvällen så bakade äldsta och jag tårtbotten och när båda somnat så la jag ihop tårtan och sambon och jag funderade lite hit och dit på hur vi egentligen ska få till det med möbleringen. Vår soffa väger ungefär hundrafemtio kilo och är lite jobbig när man vill testa olika möbleringar. När det sen dessutom bara är cirka en kvadratmeter ledig golvyta pga massa kartonger så krävs det lite pysslande a la femtonspel. Sambon lyfte, släpade och flyttade. Rokad med skrivbodet och soffan.. Inte bra. Tillbaka med soffan, vrida den hit, flytta femton flyttlådor. Glasbordet. Pidestalen! Hmm.. Tillbaka med soffan där den stod först…

Det blev den senaste kvällen för mig på länge. Klockan började närma sig 23 innan jag somnade. Den blivande ettåringen sov väluppfostrat ända till sjusnåret innan hon började leka tittut med pappan. Äldsta och jag tassade ner och tog upp tårtbrickan. Efter frukost på sängen tog döttrarna och jag en lång promenad och fick oss en titt på klosterruinen här i Skänninge. Under tiden fixade sambon med hyllorna i förrådet och nu har vi faktiskt fått nån slags ordning i vardagsrummet. Härligt!

Farmor, farfar och gammelfarmor kom sen och vi satt ute och fikade hela eftermiddan. Nu är det visst redan tisdag. Tiden gör underliga hopp.

Flyttade!

Helt skönt att vara ute och borta från förra stället. Otroligt jobbigt att det är ouppackat och och rörigt på det här. Jag är väldigt orkeslös och kort i humöret tyvärr. Jag känner att jag sjunker lägre och det känns helt galet eftersom det är så vackert och härligt här. Egentligen. Men det är så många saker att packa upp och jag hinner ingenting. Hinner bara tvätta, laga mat och fixa disken, torka bordet och dammsuga. Helt slut stapplar jag isäng strax före nio om kvällarna och hinner sova någorlunda innan yngsta vaknar strax efter sex på morgonen.

Jag måste sköta om mig. Jag går ut och sitter i solskenet med en kopp kaffe. Jag väljer faktiskt favorit koppen oftast. Diskar ur den för hand om det behövs eftersom jag gärna och ofta vispar mjölk så jag får riktigt myskaffe. Jag plockar in fina blommor och ser till att vårt fina köksfönster ser mysigt ut (mysigt för mig).

Men som alltid finns förbättringsområden: jag ritat mindre än lovligt, jag duschar inte så ofta som jag skulle vilja fast vår nya duschmunstycke är så härligt, jag bloggar inte, jag klipper inte gräsmattan.

Kanske inte så mycket kreativitet över huvudtaget. Håller på att packa och packa samt tvätta, städa, laga mat, spackla och leka med barnen. Inte mycket tid över till annat. Ingen kraft till något annat. Men snart är det slut. Vi får hämta nycklarna om ett par dagar.
Sen flyttar vi och så får vi nog nytt bredband igen inom någon dag till ett par månader. Lagom till jul kanske?

Inget internet frigör ju iof lite tid så det kanske bara är en fördel. Samt att vi flyttar från tjugo tevekanaler till fyra eller så.. Vi får se. Tur att studio 60 går på svt.

Ikväll är äntligen nästa avsnitt av Studio 60! En hel vecka sen del två sändes. Som tur är har jag kunnat se avsnitt ett och två en gång till emellan.

Ikväll 22.00 svt1

Livet är en konst och konst är livet.

Jag har varit på kurs under helgen som gick. Akryl! Det var jättekul men jag vet inte direkt om jag vill visa det fysiska resultatet. Det kanske blir mer resultat så småningom.

Vi packar för fullt här i lägenheten, sorterar och kastar, ger bort och önskar att vi kunde sälja.

Yngsta är lite sjuk. Förkyld och väldigt hostig och geggig i ögonen. Hoppas hon blir frisk snart och vi andra redan har haft hennes hosta.

Mamma är här!
Mormor altså. Min mamma. Vi ska åka på en liten sommar resa, barnen, mormor och jag. Det ska bli härligt. Road trip.

Jag ska försöka rita och scanna in sen.

Nu har vi tittat på en helt annan lägenhet som vi verkligen gillade så nu är vi så fantastiskt glada och ser fram emot framtiden. Tjoho!

Vi håller på och tittar på olika former av boende i en annan kommun. Det är svårt. Jag har blivit kräsnare, eller, vi är ju äldre och bekvämare av oss också, men hur och var ska vi bo?

Igår tittade vi på två hyresrätter. Den ena kunde vi lätt säga nej till men den andra kändes både rätt och fel. Min stora tveksamhet kom när jag observerade leken ute på gården medan sambon fick titta på lägenheten i lugn och ro. Var det inte precis en sån gård som jag vill flytta ifrån? Där äldre barn styr de yngre istället för att leka/umgås ifred? Jag tycker inte om när jag ser unghopar leka tillsammans med åtta års ålderskillnad i gruppen. Att kunna värja sig när gruppen vill annat än en själv är svårt nog ändå, men när en tioåring säger till en treåring att göra saker så ska det till en hel del hos både den yngre och den äldre för att det inte ska gå galet.
Jag är ju lite hönsig (lite är helt fel ord i sammanhanget) och har väldigt svårt att släppa kontrollen över vad fyraåringen utsätts för.
Dessutom fick jag lite dåliga vibbar på andra plan. Jag vet visserligen att barn far illa överallt, kanske är det bara bra om jag bor där och hönsar lite på gården ett tag. Vad vet jag?

Igår åkte vi till barnens farmor och farfar för att fira midsommar. Eller vi åkte till ett midsommarfirande för att möta dem där och sen åka vidare hem till dem när vi fått säsongens dos av ringdans. Eller midsommardans som fyraåringen kallar det. Hon hade på sig en folkdräkt som jag hade när jag var lite kortare.
Mitt under “än slank han hit” såg jag fotografen huka bakom midsommar stången. Vi stod i näst innersta ringen och jag förstod att min sötnos var målet. Kontrolljaget kände en längtan att rätta till sjalen och dra fram mössan men Midsommar-Maria kämpade emot och dansade vidare.

Kolla gärna bilden på www.nt.se.

Sen fick vi enormt god midsommarmat i uterummet. Uppehåll nästan hela tiden. Uterum är väldigt midsommarvänliga, massa blommor i synhåll men inget regn i sillen. Vi sov över och har nu kommit hem efter att dottern plockat körsbär i regnet och vi mumsat jordgubbslunch.

Idag har min lillasyster skolavslutning och ska åka hit och vara här en vecka. Riktigt sommar ska det bli nu altså. Det ska bli så roligt att få hit henne ett tag. Kanske vi kan rita lite och bada och äta glass.

En dag bara för mig. Och mamma!

Jag har spenderat förmiddagen målandes och gosat en hel del med bäbisen som fortförande är sjuk.

Så, en pelargon till mor:

Yngsta fick feber idag. Feberfredag.
Hon verkar inte ha ont men är trött och varm. Hon får sova och dricka. Skönt att det är helg så vi är två imorgon ifall hon mår likadant då.

Annars så ritar jag när det blir luckor i schemat. Som nu tillexempel. Fast nu ritar jag inte utan skriver.
Dumt.
Mot ritbordet!

Vi har sen årsskiftet en cykelvagn, (tack Alex och Noa!) och det är så fantastiskt trevligt att sticka ut på cykelturer. Eller, någon del av cykelturerna är underbara men sen är det ju också lite kaos nu och då. Snart ska vi sticka ut en sväng. Tjejerna är färdiga egentligen och sitter i hallen och väntar. Jag bara måste ta en liten paus innan vi går ut.
Det är ett ganska stort projekt att komma iväg. Idag igen har det dragit ut på tiden så det blev lunchdags också. Jag snabbfixar en slags picknicklunch då.
Kanontrevligt.
Cykelkärra och picknick!

Redan Maj!

Tiden går fort när man har roligt. Mycket har hänt, Sambon har fått nytt jobb och vi funderar på att flytta närmare den orten. Mina kollegor och Carro som läser här ibland kan nu hjula och jubla för orten är just Mjölby där hjulen snurrar. Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig men tankarna är där i alla fall. Vilken dag som helst nu ska jag ringa.

Idag ska vi i alla fall ut och grilla med öppna förskolan och innan dess ska vi ner till biblioteket för att låna lite Astrid Lindgren böcker. Jag skulle vilja åka med fyraåringen till Astrid Lindgrens värld och det vore ju roligt om hon var mer bekant med fler figurer än pippi när vi kommer dit. Vi har inte läst så många av hennes sagor tillsammans ännu.

Nu, iväg till biblioteket!

Dags att börja med vardagsrutiner igen. Försöker göra ett schema. Ett möjligt fungerande ett alltså. Annars är det lätt att göra listor men det man planerar ska ju göras också. Typ.
Bitvis.

Fast en hel del fungerar faktiskt. Går upp, äter frukost, startar en maskin, plockar lite, klär på tre personer, går ut, går in, fixar mellis… Försöker få så fasta tider som möjligt med maten. Ritar litegranna efter lunch.
Jag kanske redan har ett schema?

Det ska inte vara för fast och inte för löst. Med plats för livet liksom. Kvalitetsarbete innebär ju ständigt ifrågasättande kring rutiner, kan detta göras smidigare, bättre? Hur kan man undvika det där trasslet?

Nu måste ju inte allt vara perfekt. Bara tillräckligt bra.

Men nu har jag ju glömt bort tvätten igen, och det är dags för lunch snart… och inte har jag gått ut ännu.

Varje måndag samma sak.
Nu ska jag!
Nu ska jag banne mig!
Nu ska jag banne mig ta mig ta tag i skiten!
(Brukar inte säga banne mig tror jag, känns märkligt att skriva i alla fall men beslutsamheten är så stark.. nu ska jag banne mig..)

Nu ska jag rycka upp mig, ta alla kontakter som jag skjutit upp flera år i vissa fall.
Nu ska jag vara en bra förälder som kan ta lagom ansvar för sin egen tid och eget välmående och barnens utveckling. Nu, den här veckan ska jag planera in lite roligt för mig, för ungarna, för familjen. Nu känner jag kraft. Nu känner jag inspiration.

Sen, ungefär på måndag förmiddag vid tiotiden så snurrar allt och jag tänker matt att jag kanske ska börja imorgon. Imorgon kommer bli nästa dag och sen nästa och nästa. Då tänker jag himla skit och sen går en vecka till.

Visst låter jag uppåt?

Jag för lite noteringar nu och då i ett block som jag började med i vintras när jag gick hos min samtalskontakt. Genom dem så vet jag ju att jag mår så mycket bättre än det var då och det är en skön vetskap. Men det är så frustrerande att ramla ner i samma hål gång på gång. Men det är väl så det är, någonslags efter-depressions tillvaro. Post postpartum depression.

Hursomhelst så önskar jag att jag vore den jag vill vara. Jag vill ta mig tid att skriva, att rita, hålla kontakter, hjälpa och stötta familj och bekanta. Jag vill baka och laga mat, jag vill vara en sån som cyklar, som plockar vitsippor, som kan berätta för ungarna vad fåglarna jag hör heter. Jag vill sitta i en fotölj med en bok och en filt och en kopp te. Jag vill se min tavla på väggen på biblioteket och vara fin i håret. Jag vill lära mig mer och mer, använda fler tekniker, göra hållbara saker.

Visst vill jag många saker? Helt normalt, jag vet, men i höstas var det inte så mycket jag ville. Bara sova mest. Och kanske kände en längan att vilja saker men nu vill jag faktiskt. Jag har läst en i en bok om affirmationer, tror jag hon kallade det. Att berätta om sig själv, för sig själv, som om man är bra på och gör de saker man vill vara bra på och göra. Tillexempel; Jag är en sån person som tar mig tid att måla varje dag. Jag fungerar bra under stress och kan enkelt hantera konflikter med en fyraåring i samband med att vi klär på oss och ska gå ut.

Det känns som en stor, gigantiskt lögn att skriva så just, men jag mår bra av att måla och vill verkligen, verkligen få in en vana att göra det om så bara för fem minuter. Jag blir lätt stressad när vi ska gå ut nu förtiden och är inte så trevlig i hallen men skulle vilja vara det så då ska man enligt boken kunna säga att man redan gör dessa saker..

Jag testar ett tag. Jag är helt övertygad om motsatsen så varför skulle inte detta funka. Motsatsen det är alltså att jag blir sämre på saker som jag säger och tänker att jag inte kan. Ungar är paradexempet på detta. Säger man åt ett barn att det kommer att ramla om det fortsätter klättra där så är chansen stor att barnet ramlar. Säger man åt en elev att den är bråkig, inte kan sitta stilla och inte kommer klara av kursen så kommer eleven få svårt att sitta still.

Förresten, jag är en sån person som är riktigt bra på att skriva och tala på engelska!

Jag har haft ett draft liggande en lång tid. Jag började skriva lite om mobbing tidigare innan jag blev för trött och matt. Sen skulle jag vilja fixa till och skriva lite mer mina tankar men jag har så svårt att samla tankarna ordentligt så nu lägger jag ut det som det är:

På aftonbladet.se var det en artikelserie om mobbing. Bryr du dig? I en artikel får Dan Olweus uttala sig lite om mobbare och skolors arbete mot mobbing.

Ett litet utdrag därifrån:

“– Det är väldigt vanligt att man gömmer sig bakom gruppen. Det är ett sätt att pulvrisera sitt eget ansvar.
Det är ett av tre sätt som mobbare ofta tar till.
– Det första är förnekelse. Ingen har sett eller hört. Det andra är att man reducerar sin egen roll. Och det tredje är att man skyller på mobboffret, beskriver personen som provocerande. Att personen egentligen fick vad den förtjänade.”
(från http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,936473,00.html)

För säkerhets skull tar jag det en gång till:

Mobbare tar till ett eller flera sätt att frånsäga sig sitt ansvar:
1: Förnekelse, ingen har sett eller hört.
2: Man reducerar sin egen roll.
3: Man skyller på offret.

Vidare står i artikeln att många skolor i Sverige använder sig av konfliktlösning när mobbingsituationer uppstår. Som om mobbare och offer vore jämlika och har samma del i konflikten. Ett väldigt dåligt sätt måste jag säga, och jag har tyvär också stött på det inom arbetsliv och skola. Sen kan det ju diskuteras vilken annan metod man ska använda sig av.

Men det är inte bara eleverna som är inblandade i mobbingen. Skolan tillåter den och blir då också aktiva i mobbingen.
Jag har stött på fenomenet i skolor jag gått på och jobbat i och hos skolpersonal som jag har mött.

1: Förnekelse, ingen har sett eller hört. Det vi inte vet finns inte. “Det förekommer ingen mobbing på vår skola.”
2: Man reducerar sin egen roll. “Det är omöjligt för oss att kontrollera vad eleverna säger” “Vi kan inget göra om föräldrarna tillåter sådant beteende”
3: Man skyller på offret. “Hon är alltid rapp och ger svar på tal, så hon tål lite hårdare tag” “Han hade alltid en grön ryggsäck, försökte inte ens passa in”

I mina öron är alla ovanstående (påhittade) citat helt horribla. Känns som jag sitter och skriver helt i det blå, och så skulle det kunna vara om jag inte hade hört verkliga männsikor säga liknande saker i levande livet utan att förklara att det var ett bistert skämt efteråt. Eleven och elevens föräldrar omfattas av skolplikten och skolan av skollagen. Skolan har naturligtvis ansvar för elevernas miljö.

Särskilt skall den som verkar inom skolan
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.
(från skollagen på http://rixlex.riksdagen.se)

Arbetsmiljöverket skriver också om arbete mot mobbing på skolor på sina temasidor om skolan.

Alla måste aktivt arbeta mot kränkande behandling. Inte bara inom skolan. Vi måste vara vaksamma på hur vi beter oss mot någon i arbetsgruppen/föräldragruppen/kvarteret.

Idag var jag nere på stan med lilldottern i sjalen och ritade några timmar. Hade det inte varit så kallt hade jag varit ute hela dagen men jag hade fel kläder för vädret som blev. Jag hade tänkt ut att jag kunde sitta inne i biblioteket där de har en permanent utställning med massa roliga saker men där höll de som bäst på att ställa fram ciderglas och förbereda för landshövdingens invigning av Linnéutställning.

Hursomhelst så var det så kul!

Men sen tog det hela eftermiddagen att scanna av någon anledning.

Kolla alla (fem) bilderna på depict.tralla.org.

Satt och ritade ute idag, precis som igår och dan innan det. Skönt att vara ute. Igår övade jag på att rita av lillstumpan. Hon rör sig så mycket nu så man får vara snabb. Men det är jag ju. Snabba mamman.

Hon har lärt sig ta sig framåt när hon vill idag. Tidigare har det bara blivit så ibland. Nu tar hon sats och kommer framåt, men hon orkar inte så mycket ännu. Hon kommer inte riktigt i krypställning utan hasar eller drar sig fram, typ.